Dess storslagenhet syns redan när jag inte ser

När jag steg på var det betong och asfalt, på sina ställen genombruten av gräs växande underifrån och krossande den gråsvarta ytan. Tiden har satt sin tand på Ålidhem, Umeås största miljonprogramområde. Sedan åkte vi söderut genom Norrlandskusten där det är platt och åker är varvat med granskog och där man kan skymta de blågrå bergen i horisonten, över talltopparna. Trefilig väg, europaväg, glest trafikerad. Och så svänger vi av vägen och stannar vid en busskur med smutsigt plexiglas, ställd på tvären vid en gropig parkeringsplats av grus. Det står några människor och väntar, lastar ombord sina väskor och stiger ombord och nu är även de på väg söderut.

Och så kommer vi till en liten stad mellan bergen och bussen snirklar sig fram längs vägen och fram till busstationen. Havet skymtar mellan husen men det är ändå inte riktigt närvarande, där det gömmer sig i utkanten. Chauffören stiger av, hjälper människor med väskorna och så är vi på väg igen. Söderut. Under järnvägen, mellan bergen, förbi den runda kyrkan på kullen och snart är vi i den norrländska kustens alplandskap, med höga bergsknallar bevuxna av träd längst uppe. Djupa bäckfåror korsar under oss när vi passerar uppför och nedför backar längs europavägen. Vi passerar vatten på båda sidorna som om vi kör rakt genom en sjö och bergsknallarna och molnen speglar sig i det mörka lömska vattnet.

Och så kommer vi till höjdpunkten på resan. Den skymtar bakom det sista stora berget långt innan man kommer fram till den. Pelarna spelar mot naturen och dess storslagenhet syns redan när jag inte ser. Två stora gråa jättar reser sig över det till synes öde landskapet där marken höjer sig med flera centimeter varje år ur havet. Som om två världar möts. Den storslagna och vilda naturen som växer ohämmat och det konstruerade och superberäknade byggnadsverket står i kontrast mot varandra. Det mest oväntade på det mest oväntade stället, vilket gör att kombinationen blir överväldigande.

Och bron leder oss över det stora öppna vattnet, nästan så att det är för högt upp för att få en uppfattning om vilka avstånd det handlar om. Havet till vänster och älv till höger. Det är på något sätt mittpunkten i ett stort område, en plats där hav och älv och himmel och land och natur och människoskapad betong möter varandra. Och rakt därigenom åker vi, som om det inte berörde oss, i mjuka säten och luftkonditionerade, ett ögonblick och vi har passerat, det som har tagit naturen evigheter och mänskligheten nästan lika lång tid att skapa. Vi åker i vår moderna värld genom en historisk värld och om vi tittar ut genom rutan och över kanten på bron ser vi för ett ögonblick hur fantastisk vår plats i universum är.

Söderut. Folk börjar prata mer dalmål än norrländska. Husen blir rödare med vitare knutar och mer utsmyckningar. Och där på busstationen står A och väntar. Hon som bodde under mig i Umeå för ett år sedan, nu i en annan värld på andra sidan underverket. Jag hälsar på en helg och vi åker med häst och vagn genom det dimhöljda vinterlandskapet, ser röken rulla ut från skorstenarna på gårdarna. Sedan äter vi brända fiskpinnar och besöker en konstaffär med kinesiska kopior av kända tavlor och kollar på den mycket kulturella Sånger från andra våningen. Och så är det dags för mig att korsa bron igen, i förhoppning om att vi kommer att ses väldigt snart. Hon är en kär vän.