Sista humana utmarken

Mycket ont har jag sagt om Norrland och det mesta står jag för. Men tiden är kommen för att nämna den mest underbara fördelen med den här landsändan i periferin. Människorna här må vara trögstartade, och misstaget att döma dem därefter är lätt att begå, men innerst inne, bakom den köldbitna och hårda norrlandsfasaden, där bor ofta ett varmt hjärta.

Den skyddande bubblan, snart lämnar jag den. Det är svårt att förklara, men här uppe i Norrland är jag lite skyddad mot verkligheten. Där nere är livet mycket hårdare. Jag kommer ihåg när jag var i Spanien och pluggade mellan gymnasiet och högskolestudierna, när jag läste på hemtidningens hemsida att det var skottlossning, tårgasattack och våldsam protestmarsch mot rådhuset i hemstaden. Jag satt på ett röksvettigt internetcafé och stoppade små eurocentmynt i datorn för att få ta del av nyheter hemifrån. Jag kommenterade saken till C som jag var där med och vi konstaterade att det verkade ha blivit farligt i hemstaden, nästan lite för farligt.

Och nu är jag där igen, i samma tankegångar. Det är nästan för farligt. När jag sitter här uppe bland tallsuset känns hemstaden och kusten där som Sveriges svar på Marseille och franska rivieran – gangsterliv med en massa skumma affärer och stora summor pengar inblandade. Som ett maffianäste.

På universitetet här i Umeå vill alla ens bästa, det finns inte så många snorkiga förståsigpåar-lärare som jag fördomsfullt kan föreställa mig att det finns vid universitet längre söderut. På bostadsbolaget lovar de att jag kan flytta ut ur lägenheten mitt i månaden om jag vill och skickar avtal som jag och min lägenhetsefterträdare kan skriva på för att klara upp läget mellan oss. När jag tappar min nyckel och mitt träningskort i gymmet ligger det vackert kvar på sin plats en bra stund senare, och när jag har letat men inte hittar den, kommer en kvinna springande med de båda i handen. För i Norrland vill folk en väl.

Min tid i Umeå är snart slut och då ska jag ner i den brutala världen igen. Där ingen tar hänsyn och det gäller att slå sig fram för att göra sig hörd. Först till Frankrike för att plugga franska, sen på folkhögskola för att bli någon slags journalist. Och som en person sa idag till mig så är det nog ingen fara att få jobb som journalist ”om man hänger på alla tidningar”. Jag är inte den som ”hänger på tidningar”. Hur ska jag göra? Gå dit, vara där, be om att bli sedd? Jag vill inte be om att bli sedd, jag vill bli upptäckt. Men i den hårda världen där ingen hänsyn tas är det nog för mycket begärt.

Norrland är den sista utmarken för ärlighet och omtanke. Egoism och tävlingsinriktning äter upp vår värld bit för bit och det stora maskineriet tuggar i sig vårt land en bit i taget, nerifrån och upp. Ännu finns en orörd vildmark av omtanke i norr, väl värd att kämpa för. Har du inte varit här än så passa på innan den sista biten av mänsklighet har konsumerats även den av maskineriet.