Fyra länder på en dag. Tio timmar senare. Nordvästskånsk slättbygd istället för franska alper. Papelito anmäler sig till Svea rikes tjänst.
Ett inlägg om att jag är hemma i riket igen, efter att bussen inte kom, efter att ha passerat förbi morgonöppna bagerier i små byar på den franska landsbygden och efter att ha sett någon äta pölse. Tillbaka i den falska tryggheten i hemstaden.
Typiskt. Bussen kom inte som jag hade planerat klockan sju på morgonen. Där stog jag och stampade utanför min grannkyrka i trettio minuter medan tiden tills flyget skulle gå minskade. Över på andra sidan gatan, vinka på första bästa stadsbuss. Chauffören bromsar in men stannar inte, gör en nej-tyvärr-gest med axlar och armar och pekar på hållplatsskylten. Bussen stannar inte vid den här hållplatsen. Typiskt. Men han verkar ombestämma sig och svänger in, öppnar dörren och syftar på skylten igen. Jaja säger jag och förklarar, på franska, att min buss som ska ta mig mot Genève och flygplatsen inte kommer. Jag åker med till busstationen i Annecy.
På bussbolagets kontor säger de att det inte ska gå någon klockan-sju-buss idag. Det är ju inte skollov, påpekar hon. Och hur ska jag, en stackars tillfällig fransman, förstå det, hur skollov och bussar till Genève hänger ihop? Jag får snällt vänta till nästa buss klockan åtta och femton. Typiskt. Tidsmarginalerna krymper.
Över de gröna bergssluttningarna, där solen spelar mellan träd och höjdskillnader. Genom små franska byar där bageriet håller öppet för morgonvakna pendlare som väntar vid busshållplatserna. Över den djupa ravinen där den långa bron med de fyra ståtliga medeltidstornen skjuter upp mot oändligheten. Och så fram till gränsen. Inne i samhället går gränsen mellan EU och Schweiz. Busschauffören, en bastant kvinna med vit uppknäppt skjorta, svänger in till sidan och EU:s tullkontrollanter patrullerar ombord bussen för att kolla pass och fråga vart och varifrån och om man har pengar att deklarera. Jag nämner inte de stora illegala affärer jag har gjort som har genererat just stora summor pengar. Vad tror de!? Jag är student. Och om jag hade haft stora summor pengar hade jag haft en bil istället för att åka buss! (Konversationen löd som följer: ”Har du något att deklarera?” – ”Nej.” – ”Några stora summor pengar?” Precis som att just jag ser ut att vara en sådan som smugglar stora summor pengar och kanske inte hade tänkt på att det var olagligt…)
I Genève visar det sig att det är nära till flygbussen som för övrigt är långt som ett helt tunnelbanetåg. Närheten tjänar jag lite tid på och väl framme på flygplatsen har jag till slut alldeles lagom med tid för att hinna med allt som ska hinnas med innan man slussas ombord på flyget norrut. Som till exempel att betala överviktsavgifter för mina 39 kg tunga väskor (oops..).
Bergen norr om Mont Blanc och utanför Genève är fortfarande vita på topparna. Molnen är också vita och växer på höjden som ett snötäcke kring ett pepparkakshus. Det är svårt att skilja dem åt. De växer ihop som ett enda luddigt landskap och är nog det vackraste jag har sett på någon av mina många flygturer. Jag skulle vilja öppna det lilla ovala flygfönstret och kasta mig ut i skumgummilandet. Det sitter en kvinna med en blank tidning i vägen. Jag får följa med och landa vid Öresunds vida vatten istället.
När jag väntar på bagaget på Kastrup ser jag den första pölsen. Jag vet att jag inte har kommit fel. Jag är i Danmark. Tar tåget längs Själlandskusten för att åka kära gamla färjan över till Helsingborg och hemstaden. Den tar emot mig med öppna armar. Det luktar kiss. Jag är i Sverige. Efter femton veckors franska äventyr är det tryggheten igen. Trygghet i att känna till var saker finns och hur de funkar och i att kunna behärska språket och i att allting är som det alltid har varit. Helsingborg den gamla återhämtningsanstalten vaggar in mig i sin falska trygghet.
0 kommentarer