Ikväll springer de två rådjurskiden mellan plommonträden i parken nedanför herrgården. Parken lutar ner mot Skurusundet där fritidsbåtarna seglar förbi på väg ut till eller in från den stockholmska skärgården. Den nedåtgående solen belyser molnen på andra sidan vattnet så att de blir kritvita där de vilar sig bakom de blinkande masterna. Det är ingen rörelse på folkhögskoleområdet förutom de två rådjurskiden som i stillhet äter vad de finner på marken, helt medvetna om min närvaro men utan att störas av den. Emellanåt reser de på halsen och öronen spetsas åt mitt håll, där jag står vid stentrappan nedanför herrgården, men mest för att kontrollera att jag står kvar. Sedan tar de ett par lätta kliv framåt och fortsätter äta.
Jag ser dem titt som tätt, förra gången igår på min fotopromenad ner mot klipporna. Då stod de uppe på en slänt inne i skogen, mellan träden, och lät mig lugnt ta upp min nyinköpta kamera, byta objektiv och sedan fotografera flera gånger med olika inställningar. De hade ingen brådska och jag hade ingen brådska. Samförstånd mellan arterna.
Men Skanska planerar att bygga hus här. Där morgonpromenaderna går förbi idag, bland vildvuxen skog och gröna mossor, där ska det byggas stora bostadskvarter. Den gamla godtemplarbyn byggd av masonit, fantasi och kärlek ska rivas. Bort ska människorna som har hittat en fristad och byggt en egen dansbana. Stockholm växer och klipporna intill vattnet är attraktiv exploateringsmark. Där ska människorna kunna bo nära naturen. Men rådjurskiden undrar hur man kan bo nära något som skövlas för att ge plats åt bostäderna. Att skövla naturen för att bygga bostäder åt människor som vill bo nära den anser de vara mystik. Kanske lika mystiskt som två lugna rådjurskid tjugo meter från mina fötter, säger jag.
Världarna krockar här vid folkhögskolan. Jag plockar ett plommon från träden under den nedåtgående solen och vandrar mina få meter hem.
0 kommentarer