De nakna ekarna, del 1

27 september 2007 | Gammelhögen | 3 Kommentarer

Skolan rullar på i sakta mak, eller rättare sagt, det går väldigt fort. Knappt hinner man stiga upp och äta frukost i internatköket förrän det är dags att gå till skolan, ha förmiddagsfika, äta lunch och ha lite mer undervisning. Den här veckan har vi skrivit noveller, en del för varje dag, för att öva oss på berättarteknik. Det är viktigt för en reporter.

Min tanke är härmed att framöver publicera min novell i fyra delar, en del åt gången. Härmed bjuder jag in mina läsare att följa historien om de nakna ekarna.

Novell i fyra delar. Första delen.

En vindpust full av gula löv blåste över stadens gator. En vind så kall som havsvatten om vintern, som lämnar gatorna öde och som får huden att knottras även under den tjockaste höstjacka. Den slet i hennes hår och fick henne att luta sig aningen framåt där hon kämpade sig uppför den flacka backen. Gatlyktorna gungade i sina vajrar över gatan och kastade ömsom ljus, ömsom skugga över den våta och blänkande asfalten. Hon drog sin halsduk än hårdare runt halsen när en vindpust träffade henne från en sidogata. Kinderna var vita och fingrarna likaså. Medan hon fortsatte rakt fram blickade hon in på sidogatan och mot de nakna ekarna.

I en annan del av staden låg någon ovanpå överkastet med våta kinder och simmiga ögon. Mot fönstret slog en vindpust full av gula löv. Inuti blåste en vind kall som havsvatten om vintern, som lämnar personen öde och utlämnad åt sig själv. Med kudden i armarna lyssnade han till hösten utanför, till hösten inuti. Inget ljus trots den sena eftermiddagen syntes i rummet. Nersläckt eller aldrig tänt, det var nog inte det han funderade över där han låg med tårarna trillandes ner mot överkastet på sängen. Han torkade dem med handen och blickade ut genom fönstret. I mörkret, endast bortträngt av några få svaga gatlampor, ganska långt bort, anade han några nakna ekar.

Eftermiddagen gick sakta mot kväll. Hon letade i jackfickan och hittade nycklarna som ledde henne in i trappuppgången. Sjukhusgula betongväggar välkomnade henne hem medan hon låste upp sin ytterdörr. Hon ställde matkassen på golvet medan hon tog av sig kängorna och drog av sig ytterkläderna. Värmen smekte hennes hud och fick henne att nästan småsvettas medan hon ställde in lättmjölk och ett litet paket köttfärs i kylskåpet. Hon slog sig ned vid köksbordet och tittade igenom reklambladen som låg där precis som hon hade lämnat dem tidigare idag. Bara en timme kvar nu, tänkte hon och blickade ut genom köksfönstret, ner på en fickparkerande Volvo på den nu regnbeblåsta gatan.

I den andra lägenheten tog någon sig upp ur sängen, genom en mörklagd lägenhet och in i duschen. Vattnet strilade och ångade i det lilla badrummet inte riktigt anpassat för klaustrofober. De intorkade tårarna på kinderna sköljdes ut i golvbrunnen. Hur mycket duschen än spolade på hans huvud ville han bara stå där längre och bli varm. Det var som en egen värld, duschen och han, där det inte gick att skilja tårar från duschvatten. När fingrarna var skrynkliga nog drog han undan duschdraperiet och lade sitt badlakan över axlarna. Han torkade av badrumsspegeln med handen och genom ångan betraktade han sitt ansikte. Han betraktade en ung man som hade en halvtimme på sig.

En halvtimme senare öppnades och låstes två lägenhetsdörrar i samma stad. Två trapphusdörrar öppnades och låstes därefter av sig själva. En lätt parfymdoft följde efter dem. Längs olika gator var två människor på väg till samma hyreshus, i närheten av några nakna ekar.

3 Kommentarer

  1. C

    Vilken spännande inledning….=)

    Svara
  2. Mamma

    Väldigt bra skrivet (som allting annat) steget är inte långt till författare

    Svara
  3. papelito

    c: ja, nu ångrar du dig att du inte fick den berättad live för dig istället ;)

    mamma: tack! jo, steget till författare är långt, ungefär 250 sidor.. :)

    Svara

Lämna ett svar till papelito Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *