De nakna ekarna, del 3

Novell i fyra delar. Tredje delen.

Det var presentöppningsdags på inflyttningsfesten hemma hos det unga paret. Alla satt bänkade i vardagsrummet medan någon stängde av radion. Katrine som hade kommit näst sist hade hittat en plats i ena hörnet av rummet, nertryckt i en vit soffa designad för tre. Ikväll rymdes de sju. Andreas, som hade kommit allra sist, hade blivit placerad av sin barndomskompis i andra änden av rummet, på en fotpall. Alla i rummet hade sina blickar riktade mot det nyinflyttade paret som stod i mitten och öppnade inflyttningspresenter. De tog det lugnt och metodiskt, öppnade paketen ett i taget och analyserade innehållen noga innan de gick vidare till nästa. Stora vinglas, två likadana morgonrockar, ett fotoalbum att fylla med bilder, en bok om hur man lyckas i parförhållanden och en rad andra saker som gäster brukar tycka att nyinflyttade behöver kom fram bland presentpappren.

Katrine vred på sig och svettades lite om händerna när hon insåg att det var hennes present som var på väg att öppnas.
– Tycker ni om tragiska kärleksfilmer? frågade hon ängsligt när de stod med DVD-fodralet i handen. Ja, jag vet att du gör det, sa hon till sin väninna, men jag var inte säker på om han gör det, tillade hon om väninnans pojkvän. Dessutom kanske det inte är den bästa presenten åt några som precis har blivit sambos, urskuldade hon sig.
Pojkvännen log smått generat när han tittade på fodralet och på Katrine och valde att inte svara.
– Jag ska nog få honom att se på det här, som omväxling till hans vanliga actionsmörja, sa väninnan och log uppmanande mot sin partner. Vi anade nästan att det skulle bli något sånt här från en obotlig romantiker som du, skrattade hon medan pojkvännen greppade efter ett kuvert på soffbordet.
De öppnade gemensamt kuvertet och läste noga på kortet däri.
– Det är ju underbart! utropade han. Nu slipper jag betala för att bjuda min flickvän på middag! förklarade han och förklaringen avlöstes av ett skratt.
– Gud vad mysigt! smålog hon och tittade tackande på Andreas.
Katrine tittade också på Andreas. Andreas såg inte vem som tittade på honom. Han såg mest lite malplacerad ut där han satt på fotpallen och såg förlägen ut.

– Hur går det med depressionen? viskfrågade den manliga hälften av det nyinflyttade paret lite senare under kvällen, när han och Andreas hamnade bredvid varandra och ingen annan var i närheten.
Andreas sneglade ut genom fönstret, tvekade något på svaret. Molnen flöt förbi som stora vita skepp på ett stormigt hav där uppe på den höstmörka himlen. Regnet smattrade mot rutan och bildade små bäckar som letade sin väg ner mot fönsterblecket. Han tittade på sin vän som iakttog honom med sina leende ögon, väntandes på ett svar.
– Det går bättre, svarade Andreas, mycket bättre. Jag har bestämt mig för att klara av den och det känns som att jag är på rätt väg.
– Skönt att höra. Jag blev nästan lite orolig när du var tvungen att flytta efter det där med dina föräldrar, sa vännen med oroväckta ögonbryn, jag var lite rädd att du skulle få det ännu jobbigare, du vet, ny stad, nya människor, och bara en förälder som kan stötta.
– Det var lite jobbigt i början, svarade Andreas, men nu går det bättre. Jag jobbar på det än.
– Bra! Det känns riktigt skönt att höra, svarade vännen och ögonen log igen. Det känns roligt att du är tillbaka i stan Andreas! Jag har saknat dig ska du veta!