Riga

Sorl av människor upp i det höga taket. Tanter med permanentade hår, rosa förkläden och stora, bruna glasögon. Här ser människor ut som de gjorde på Obs! i Sverige 1987.

Kött i skivor, kött i stycken, hela grishuvuden. Kakor, frukter, mjölk i lösvikt. Cigaretter, mössor, bröd. I den nypande kylan utanför ett par av entrédörrarna sitter en rynkig kvinna klädd i brun kappa på en pall. Hon säljer plastkassar. Svarta med gröna streck, vita med blommor. Hennes affärer går ganska trögt denna fredag vid marknaden i Riga.

Spårvagnarna skramlar förbi på rad på gatan intill floden Daugava. Trötta ansikten når precis upp med hakan till fönsterna. Vagnarna saktar in, släpper av, släpper på. De ökar saktfärdigt hastigheten, svänger upp mot bron och stretar över det mörka vattnet. Mot arbete, mot hemmet, mot vad? Ansiktena avslöjar inget, de är nollställda, säger inget. Sovjet och kommunismen har lämnat landet, men inte människorna med likgiltiga blickar och rynkiga händer.

En puckelryggig, rultande kvinna i mörkbrun, tjock tyllrock sveper med kvasten framför sig. Hon bär en orange väst utanpå. Hon tittar inte upp, går från sida till sida av parkeringsfickan och sopar upp även minsta pappersbit. 1949, 1969, 1989, 2009 – det ser ut som att hon har sopat parkeringsfickan i evighet.

Bakom dem reser sig den gråbruna och pampiga byggnaden som blir smalare uppåt himlen. Säkert tjugo våningar. Byggd åt Stalins ära. Som en gigantisk skyskrapa men utan en skyskrapas elegans, utstrålandes tomhet och flydda tider. Den och dess anda vakar över staden även om Sovjet släppte sitt grepp för arton år sedan.

Samtidigt i stadens centrum. Glasinpackade gallerior med märkeskläder, restauranger med fina dukar och 1800-talsbyggnader med nyrenoverade fasader. Där jäktar unga människor i snygga kläder omkring, som om de aldrig har levt i det Lettland som fanns före 1991.