Jag är anställd på Helsingborgs Dagblad. Första dagen berättade jag att det känns lite overkligt. HD har varit dit man når när man är journalist på riktigt och bor i Helsingborg. Jag bor i Helsingborg. Är jag nu alltså journalist på riktigt? Kanske. Fram till den sista augusti betalar de mig för att vara där.
I korridorerna och bakom skrivborden syns ansikten som jag har sett i tidningen. De har alltid varit tidningen för mig. Nu är jag en av dem. Mitt ansikte dyker upp på helsingborgares frukostbord så fort jag har skrivit något. Om det känns märkligt? Ja, det kan man nog kalla det. Plötsligt blir mitt ansikte exponerat så att folk tänker tidning om mig. Kanske börjar de rent av känna igen mig.
I helgen som gick var det festival i stan. Matrecensionen blev mitt ansvar. Idén var att ta med en stjärnkock ut till matbodarna för att få en ny syn på festivalmaten. Vissa fick beröm, andra fick mindre beröm. De som fick mindre beröm blev mindre glada. De vars mat kocken inte provade alls blev också besvikna. Naturligtvis. Ett av festivalstånden som fick bättre betyg förstorade upp artikeln och klistrade upp på vagnen. Ett annat fick se kön ringla fram till maten.
Dagen efter åkte jag till Söderåsens nordsluttning för att slå med lie. Ytterligare en dag senare besökte jag ett ridläger och bevittnade en BMX-tävling. Livet som lokaljournalist är verkligen omväxlande.
Känslan över att jobba på HD kan sammanfattas som positiv. Journalistmänniskorna är över lag trevliga, hjälpsamma, intresserade och smarta. Jag känner mig oerhört hedrad över att ha fått ett av världens bästa jobb, om än bara för några veckor fram till den sista augusti.
0 kommentarer