Det är inte sommar förrän jag har hälsat den välkommen på Råå vallar. Därför, när det var tillfällig värmebölja över staden i helgen, passade jag på.
Dessa gamla försvarsanläggningar, tänkta att hålla dansken borta från Skåne efter 1658, är något alldeles särskilt. Där strandremsan är som smalast kan man sätta sig nedanför dem på en sten, och ha en egen meter strand mellan sig och havet. I ryggen susar vinden genom gräset, framför krusar havet i olika färgvariationer beroende på vind och sol.
Där är man avskärmad från livet på land, och kan ägna sig åt att lyssna på vågskvalp och beundra utsikten över havet. Förr ett hav som förenade ett och samma land, sedan ett hav som skiljde två länder och under andra världskriget ett hav som skiljde krig från fred. Nu ett hav som är centrum i en region. Första parkett inför regionen kan man få nedanför vallarna på en sten.
De där stenarna kan förresten glöda som inga andra stenar kan. När solen doppar sina fötter i vattnet åt nordväst får de en rödbrun färg, varm som i en tegelugn. Det skenet har jag inte hittat någon annanstans, det finns bara där, samspelet mellan havets vågor som de är just där, reflekterandes solstrålarna, och de här runda stenarna.
Du har helt rätt. Denna underbara plats. Vad njuter alla av som inte kan få sitta vid havet och titta ut? Det är väl väldans tur att inte alla gör det.