Buskar och demens

21 april 2020 | Vara människa | 6 Kommentarer

Min brors granne står i sin trädgård. Hon har en ljusgrå jacka med luvan uppfälld. Ärmarna är för långa. Hon har kutig rygg och är på väg in i demens.

I handen har hon en sekatör. Hon rör den metodiskt längs buskens grenar. Jag ser det eftersom hon står alldeles intill staketet. Med noggranna klipp kapar hon de mindre grenarna från de större. Sedan kapar hon de ännu mindre från de redan små.

På marken uppstår ett berg av finklippta växtdelar runt gummistövlarna. Hon gnager och maler med sekatören så att det bara återstår dessa pyttesmå bitar. När jag tror att hon är färdig ger hon sig på en ny större gren och går lika metodiskt igenom den och klipper ner över stövlarna.

”Hon brukar göra det,” säger min bror. ”Hon klippte ner rosen som stod ute vid vägen och där borta klippte hon ner en hel växt.”

Han pekar på en tingest där den tunna barken är avskalad uppifrån och ner. Kvar står ett naket skelett, med armarna upp i vädret, av något som man bara kan gissa har varit en ståtlig buske.

I resten av trädgården är gräset oklippt och tujaplantorna lutar sig hotfullt över huset. Trästaketet på altanen är på vägg att ramla. Ändå är det i dessa fridsamma buskar hon klipper metodiskt.

Så drar hon i en av de större grenarna, böjer och bänder så att det spänner i jorden. Luvan hänger över huvudet och ärmarna åker ner över händerna. Hon står ett bra tag. Sedan sprätter det till.

”Nu är hon nöjd. Hon fick en bit av roten,” säger min bror.

Det är något spöklikt över det hon gör. Jag föreställer mig att det är hon själv, i ett annat liv och en annan tid, som har planterat buskarna hon nu klipper ner. Kanske på 60-talet, kanske strax efter att hon och hennes man hade fått nycklarna på banken. Samtidigt som de planterade tuja, snickrade altan och anlade gräsmatta.

Nu är mannen död och både tuja och altan är på väg att rasa över gräsmattan som inte klipps. Jag känner mig vemodig. Om det är det här som händer med oss när vi blir dementa? Att vi ger oss på växter? Klipper och klipper tills inget återstår av det vi en gång har planterat?

Hon fattar räfsan. Med långsamma tag drar hon den genom jorden och samlar småbitarna. De far som avklippta naglar mellan räfsans tänder.

Sedan fortsätter hon med nästa gren och min bror och jag låtsas som ingenting. Vad ska vi säga? Att det inte hjälper?

Vilka är vi att bedöma det?

6 Kommentarer

  1. Lise Enochsson

    Gripande och träffsäkert beskrivet, reflekterat. Tack!

    Svara
  2. Malin Haglund

    Otroligt vackert skrivet, berättelsen av att minnet av vem man en gång var försvinner sakta, sakta in i en dimma. Och kanske är det att klippa kvistar som fastnar, eller riva itu vykort… Minns min farmor när hon ”försvann”, det sista hon gjorde varje dag var att riva vykort i små bitar.

    Svara
    • Patrik Siredal

      Tack Malin! Det skrämmer mig, det där med att bli dement. Jag undrar vad vi kommer att ägna oss åt när vi inte är oss själva längre. Kanske kommer jag sitta och radera blogginlägg? Jag tror du kommer sitta och repa DVD-skivor ;)

      Svara
  3. Mamma

    Så livet kan bli. Jag undrar vad jag ska pyssla med om (när) den dagen kommer. Grannen har i alla fall något att fördriva tiden med. Med vad spelar ju ingen roll. Huvudsaken att man gör något.

    Svara
    • Patrik Siredal

      Se till att plantera gott om buskar så du har att göra :)

      Svara

Lämna ett svar till Lise Enochsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *