Leva för stunden

Jag läste ett inlägg hos Det ljuva livet som handlar om ensamhet och det är framför allt en tanke som jag fastnar för. Författaren skriver att han har vänt på dygnet helt och hållet, att han vaknar på kvällen och lägger sig för att sova på förmiddagen. Jag vet faktiskt inte varför det lockar mig men någon gång tror jag att jag ska prova det där, att vara vaken på natten istället.

Varför följa den allmänna normen att lägga sig på kvällen och vakna på morgonen? Varför inte göra som man känner för och sova när man är trött? Kanske skulle det inte fungera om man har tider att passa, som skola eller jobb, eller så gör det det, man får bara ställa väckarklockan så att man inte missar den där föreläsningen.

Med en ändrad eller mer oregelbunden dygnsrytm tror jag att det blir lättare att fånga dagen. Med den vanliga ordningen blir dagen inrutad och man går och lägger sig i tid för att stiga upp i tid. Istället skulle man kunna göra det man gör och sova när man är färdig, eller när man är trött, leva för stunden och inte för morgondagen. Hm.. en dag kanske det händer.

För övrigt luktade det ägg utomhus hela dagen igår.

Rätten att kissa

Tvättstugan i hyreshus har förmodligen sedan tidernas begynnelse varit en krutdurk. Unga slarvrar har hällt tvättmedel över golvet och låtit bli att tömma luddfiltret och tant Fin på fjärde våningen irriterar sig. Råkar hon av misstag tappa sina välsträckta lakan på golvet blir de förskräckligt smutsiga. Därför sätter tant Fin upp en lapp i tvättstugan som uppmanar alla att hålla ordning och städa efter sig.

En dag för nu länge sedan var jag och hälsade på A i sin förra lägenhet. Vi tog av okänd anledning en tur till tvättstugan och vad sitter på den lilla anslagstavlan om inte ett anslag. En hyresgäst är upprörd över hur det ser ut i tvättstugan och över att andra inte städar efter sig. För att driva det hela en gnutta längre har den upprörda hyresgästen fört tvättstugekrutdurken in i det elektroniska tidevarvet genom att ta bilder på dammråttor på golvet och skrivit ut via sin dator. Fakta, bevisbilder, ni har skräpat ner!

Ett tag senare upptäcker jag på en sida på internet, full av skojiga skumraskgrejor, ett foto av ett anslag som någon satt upp i en trappuppgång. Den här gången handlar det om att en granne på de nedre våningarna stör sig på att en granne högre upp i huset använder toaletten på natten. Anslaget, som är ganska långt formulerat, lyder något i stil med att grannen högre upp inte bör ”göra det stora” på natten eftersom det ekar i rören och stör grannen undertill. Den övre grannen uppmanas att kissa på kanten och inte i vattnet, samt att lägga en bit papper i toaletten så att det inte skvalar så förskräckligt när det där andra landar där. Alternativet är att gå på dass på dagen.

Så, för ett par dagar sen, upptäcker jag på Helsingborgs Dagblads nätupplaga att ett liknande fall har lett till att en kissande hyresgäst blir vräkt från sin lägenhet. Enligt den vräkta hyresgästen har hyresvärden sagt att han inte får stå upp och kissa på nätterna, men hyresgästen har struntat i detta och därför blivit vräkt. (läs hela artikeln)

Snacka om att försöka styra andras privatliv!!
Skaffa öronproppar!

Ett riktigt studentliv

Idag är det tisdag, tror jag. Ända sedan en fredag för över en vecka sedan har jag haft en bok framför ögonen. The Enormous Book, heter den inofficiellt och handlar som jag tidigare har skrivit om hela världens historia. Lyckligtvis behöver vi inte lära oss allt som står i den, utan ”bara” det som hänt i världen på 1800-talet plus minus några år. *sliter hår* Och så innebär det här ”nya” studentlivet, skilljt från tidigare kurser genom att man faktiskt befinner sig i skolan emellanåt, att man får ta del av det riktiga studentlivet, det som innebär att man är på ett universitet och verkligen kämpar med sitt studerande. Idag exempelvis började första föreläsningen klockan tio på förmiddagen och slutade vid tolv då vi hade lunch. Sen började det igen vid ett och höll på till tre. Det innebär att jag har ätit mat på universitetet, trängts med alla andra hungrande studenter, stått i köer och suttit där och verkat smart som alla andra. Dock är jag inte så pretentiös att jag försöker lura någon genom att försöka vara mer student än jag är genom att ta med en liten burk med egen mat hemifrån och ställa mig i den femhundra meter långa mikrovågsugnskön (okej, den egentliga orsaken är kanske att jag är för lat för att förbereda något sådant, men det vill jag inte gärna erkänna).

Studentliv…
Böcker. Te. Långa kvällar. Bibliotek. Nudlar. Nationernas Hus. Corona. Trängsel i korridorerna. Cykelhav. Föreläsning. Seminarium. Cykelparad. Studentlägenhet. Människor från hela landet. Tenta. Stress.

Sen slutar studentlivet och allt blir som vanligt när man slussas ut i antingen arbetslöshet eller arbetsliv.

Snö på gång

Då var det snart dags igen. Jag hittade en artikel om snöfall på vk.se och faktum är att det har varit minusgrader här på natten så det dröjer kanske inte så länge förrän snön ockuperar även Ume. Missminner jag mig om jag påstår att det bara var en månad sedan jag gick i shorts ute? Om jag fick bestämma skulle jag göra så att sommaren varar från början av april till och med oktober, man vill ju inte ha längre vinter än sommar.

Universitetsparad

Umeå universitet fyller 40 år och idag drog hela universitetet ner på stan. Det var samling i Vänortsparken och hundratals människor hade samlats, från universitetet och från annat håll, för att gå i parad bort till Rådhusesplanaden. Snösvänget spelade musik och sambadansare dansade och vi i nationen, den skånska, viftade med vår röd-gula fana (”vad är det där för flagga?” ska tydligen någon ha frågat). Genom stan på gågatan paraderade vi och framför Rådhuset bjöds det på tårta och den fantastiske Sverker Olofsson (!) stod på scen tillsammans med Staffan Ling (den jäveln som tar alla mina pengar när jag betalar hyra – han är nämligen involverad i det här bostadsföretaget som har byggt de dyra studentlägenheterna där jag bor). En aning tråkigt 40-årsfirande från scensidan men paraden tyckte jag var en trevlig grej. Och återigen trevligt att se att det faktiskt finns folk som bor i den här stan.

Jag har gått i ide

Det känns litegrann som att jag har gått i ide. Men istället för att var björn och bädda in mig i en mysig liten grotta är jag student och låser in mig i min mysiga lilla studentlägenhet. Och här sitter jag och läser och läser, om revolution efter revolution och om maktförhållanden i Europa under 1800-talet. Ända sedan i torsdags-fredags någon gång har jag suttit med näsan i böckerna en stor del av tiden. Och jag som egentligen vill fundera över vad jag ska göra med mitt liv, eftersom det snart är den femtonde oktober och det innebär att jag måste fatta ett beslut om jag ska söka något annat eller fortsätta på det här sociologiprogrammet. Men det har jag inte tid att göra nu utan istället sjunker jag djupare och djupare ner i den stora tusensidiga historieboken på engelska och glömmer att det finns en verklighet också, en nutid, där det händer saker. Det är som att jag har ersatt den riktiga världen med den där historievärlden i boken, som att jag inte längre lever på 2000-talet. TV:n är avstängd, morgontidningen viks aldrig upp, världen utanför är just utanför och jag beblandar mig inte med den. Jag längtar bara tills att tentan är förbi om ett par veckor och jag kan återgå till ett normalt liv igen, där jag är en levande människa som är en del av samhället.

Revolution i Björkarnas stad

I helgen var det norrsken över Björkarnas stad. Ett grönt skimmer fladdrade över himlen där vi stod nere på Rådhusesplanaden och blickade upp. Mitt första norrsken, någonsin. Ganska spännande att vara med om, finns knappast något som kan jämföras med det. Lika spännande som åska, för det skapar också en såndär känsla av litenhet och oförmåga, man inser hur sårbar man är och hur stor världen är, när man ligger i sin säng och ska sova och det brakar till ordentligt så att det känns, ungefär som att vara på konsert där de har skruvat upp basen på max och det vibrerar i bröstet. Då kan man inte göra så mycket annat än att stå och vibrera med i musiken, lika lite som man kan göra när åskan mullrar eller norrskenet fladdrar över huvudet.

Och kallt är det, närmare bestämt bara tre plusgrader när jag cyklade hem från ölen i lördags. Jag var inte riktigt beredd eftersom det hade varit över femton (!) grader på dagen, men sånt är livet i Norrland, oberäkneligt och överraskande, även om det ofta bara följer sin sakta mak framåt utan att bjuda på några större förändringar.

Och så har jag fått en uppenbarelse. Förutom att jag tror mig vilja bli antingen psykolog eller arkitekt kan jag nu tänka mig att bo i Stockholm. Faktiskt. Det trodde jag aldrig att jag skulle vilja, för Stockholm är en stor och farlig stad som tär på själen om man stannar där för länge, och inte minst om man dessutom bor där. Men nu har jag förstått charmen. Jag har insett att det är spännande med storstäder, spännande med en massa torg som man kan gå och upptäcka och spännande med nya platser varje dag. Umeå framstår som en ren byhåla jämfört med huvudstaden. Här händer ingenting jämfört med Stockholm. Och så är tydligen Stockholm vackert också, vilket jag helt har förbisett förr. Så Stockholm blir det kanske en vacker dag. Frågan är bara vad jag ska göra där.

Vad som annars händer i mitt liv är att jag läser om amerikanska och franska revolutionen och om samhällsvetenskap på 1800-talet och dess kamp för att skapa sig en plats i kunskapsvärlden som dessförinnan bestod av enbart naturvetenskap. Det kan tyckas väldigt torrt och eländigt men det är riktigt kul. Jag inser att det jag lärde mig på högstadiet och gymnasiet inte är en bråkdel av vad man borde veta om världen och revolutioner och jag får känslan av att jag kommer förstå mig på världen mycket bättre efter den här kursen. Sannarligen min vän, historia är nyckeln till framtiden!

Var gömmer sig min skatt?

Alkemisten, boken, av Paulo Coelho, handlar om en ung fåraherdes dröm om att finna en skatt. Han ger sig av från sitt kära Andalusien för att bege sig genom den nordafrikanska öknen till Egyptens pyramider för drömtyderskan har lovat att skatten även finns i verkligheten. På sin väg mot drömmen möter han flera kloka människor och fåraherden lär sig tyda tecken, tecken som leder honom mot sin dröm.

Alkemisten borde alla läsa och anledningen till att den dök upp i min blogg just nu är att jag har funderat lite över tillvaron i relation till den här boken. Paulo Coelho predikar om att man ska följa sitt livsöde och inte slösa bort sin tid på andra saker som inte leder till ”skatten”. När man är liten vet man vad man vill med sitt liv, menar han, och det är det livsödet man ska följa.

Men vilket är då mitt livsöde, har jag frågat mig, och än så länge har jag inte kommit fram till något konkret svar, för när jag var liten satt jag inte och funderade över livets möjligheter och mål utan lekte mest helt upptagen av lego. Jag byggde bilar, jag byggde städer, jag skapade samhällen där små legogubbar fick liv och vandrade omkring och gick till jobbet och köpte läsk på macken. Träd kantade gatorna och vägskyltar hälsade välkommen till legostaden Lillby där det försigick ett liv åtskilt från verkligheten, den som jag nu lever i och förväntas förstå mig på. Inten tanke på ”livsödet” hade jag då.

Så jag förflyttar mig lite längre fram i åldern och kommer på att jag ganska tidigt började rita hus. Jag ritade ritningar över hus som jag ville att de skulle se ut. Mitt drömhus ritade jag. Och häromdan så tänkte jag att ja, kanske, det är möjligen mitt livsöde, att skapa hus. Arkitektur, det är ganska intressant, för jag har kollat på de vackra och stora byggnaderna från sent 1800-tal i Helsingborg många gånger och förförts av hur utsmyckade med torn och ornament de är där de står bredvid bruna funkishus som växt upp under 60-talet. Och så pratade jag med någon i somras om takarkitektur och insåg att ett tak gör hela huset. Vad är ett hus med ett platt tak mot ett med torn på hörnen? Ett tak fulländar ett hus. Kanske arkitekt är något för mig? Det är ju dessutom lite mer handfast att vara arkitekt än att vara socialpsykolog, eftersom det senare inte kan definieras så lätt utan bara är en klump kunskap som man får använda bäst man vill och kan medan arkitekturkunskaper används för att vara just arkitekt.

Eller psykolog. Kanske vill jag bli psykolog också. Men det har jag aldrig kommit i kontakt med på samma sätt som arkitektur, även om det är grymt intressant. Jag tror dock att det som intresserar mig inom psykologin är själva vetandet, kunskapen, inte att behandla patienter och lyssna på problem dagarna i ända. Dessutom är det grymt högt intagningpoäng på psykologprogrammet (20,0), så det ska vara på reserven jag kommer in. Hur som helst tror jag att jag skulle tröttna på det ganska snart, nyfiken på alla andra ämnen som jag är.

Ett helt år har förflutit sen jag började plugga på högskola och innan jag vet ordet av har snart två år också gått. Det börjar bli dags att bestämma vad jag ska göra av mitt liv. Är det någon som har ett vettigt förslag?

Eller journalist. Journalist har jag funderat på hur många gånger som helst och det sjönk till slut på att det finns för få jobb. Annars har jag alltid sysslat med skrivande och… jaja, jag får helt enkelt ta och besluta mig för vad mitt livsöde är, innan jag kan veta vad jag vill och ska.

Jakten på böckerna

Det är något med naturvetare. Det går inte att sätta fingret exakt på vad det är men skillnaden mellan dem och oss inom samhälls- och beteendevetenskapen är markant. Kanske är det nollningen som gör det hela, när de paddlar hemgjorda flottar över universitetsdammen och hälften ramlar i det stinkande vattnet, eller har dragkamp över dammen eller försöker slå varandra av en stock och ner i vattnet med hjälp av kuddar. Någon sån nollning hade inte vi på sociologprogrammet. Vi fick grilla lite korv och leka lite lekar på torr mark och sen fick det vara nog. Och för att inte tala om overallerna de går runt i och inte bara under första veckorna heller utan gärna hela studietiden igenom. Tänk om man hade varit naturvetare, vad roligt man hade haft. Men istället får man sitta hemma och läsa om ”samhällsvetenskapens framväxt och etablering i Sverige ur ett brett historiskt perspektiv”. Härligt!

Idag har jag snirklat mig runt på Ub, universitetsbiblioteket, i säkert en halvtimme. Den kvava luften och de gråtrista människorna var där och tusentals böcker i ologisk ordning var där och jag var där. Det enda som inte var där var några av de böcker jag letade efter. Vi har fått en litteraturlista till kursen vi läser och där står att vi kan välja på ett antal böcker till ett litteraturseminarium vi ska ha om en vecka, så jag gick till Ub och försökte leta reda på några böcker, men det visade sig att alla var utlånade. Vidare till Akademibokhandeln och leta och där hälsade de att de inte hade några av de böckerna hemma eftersom de inte visste vilka böcker vi skulle läsa. Men hallå bokhandeln! Samtliga böcker kommer läsas av några studenter, varje år, helt säkert! Det är för mig helt obegripligt vad den där Akademibokhandeln håller på med, för aldrig har den några böcker hemma som man behöver. Det var likadant för någon termin sedan när alla hundra studenter i klassen skulle köpa samma bok, alltså i hundra exemplar. Då tar bokhandeln hem kanske fem exemplar, ”det borde väl räcka?” tänker de och undrar vad problemet är. Vakna, bokaffären!

Hur som helst så gick jag tillbaka till bibblan för att leta och fann min väg ner i magasinet, som är något av det värsta och rörigaste bilioteksvärlden har skådat. Där råder inte bokstavsordning utan man ger böckerna ett nummer och stoppar in dem i hyllorna i den följd de magasineras, uppmärkt efter årtal. Hyllorna står dessutom helt huller om buller och följer ingen logik, varför det är en match bara att hitta rätt årtal. Därutöver bygger man just nu om magasinet vilket gör att böckerna har flyttats om ännu mer. Som ni säkert kan föreställa er så skulle en vanlig bibliotekarie (och en vanlig människa för den delen) gråta bara genom att sticka in näsan i källaren på det där biblioteketsmagasinet. Givetvis hittade jag inte vad jag letade efter och klättrade upp för trappan och in till Röda Rummet istället, där det enligt uppgift ska finnas ett exemplar av varje kursbok, alltid (inga hemlån!). Jojo, säkert, jag hittade en bok av de jag letade efter och det var den torraste och eländigaste bok jag någonsin skådat. Jag beslutade mig för att stå över och gick hem och funderade på hur jag skulle lösa problemet. Inga böcker att få tag på och bara en vecka till seminariet…

Så sökte jag på internet och fann att det skulle finnas en bok på biblioteket på Ålidhem. Jag promenerade bort dit och otroligt nog fick jag tag på en av böckerna vi ska läsa. Och ja, den var tråkig som tallbarr den också men vad gör man i en studentvärld med bokbrist?

Dagens taggiga nyponbuskar ger jag alltså till Universitetsbilioteket i Umeå samt till Akademibokhandeln på Umeå universitet.