Han blev gammal – och det var dags

Min morfar dog idag.

När jag var liten var jag alltid hos min mormor och morfar när mina föräldrar jobbade. Det var mitt andra hem, och när jag började skolan hämtade de mig efteråt. Min morfar tog ut mig på äventyr på cykel och vi cyklade det närliggande radhusområdet runt och besökte lekplatser. Jag fick åka hur många gånger jag ville i linbanan vid det stora gräsfältet, gunga hur länge som helst på gungorna på lekplatsen bakom skogsdungen med huset som liknade en hundkoja och åka hur många gånger som helst i rutschkanan på tefatsbacken. Vi cyklade runt och upptäckte nya platser och cyklade på gamla favoritvägar. Det hade jag nästan glömt för några år sedan.

Men så lånade jag en lägenhet i några månader i radhusområdet och när jag tog en första promenad utanför ytterdörren upptäckte jag att jag kände igen platsen. Jag kände igen cykelbanan som krökte lätt åt vänster och kantades av en bänk precis där träden tog slut, där radhuset lämnade plats åt en öppen äng. Jag kunde minnas att jag varit där förut Jag funderade ett tag och så kröp minnet fram av sommardagar på cykel med morfar.

Han är nog den snällaste människan jag känt. Han har aldrig skällt ut mig eller varit arg på mig, i alla fall inte visat det vad jag kommer ihåg. Han har alltid varit lättsam och snäll och omtänksam och putsat skorna när man kommit på besök. Han har varit precis så snäll som alla borde vara.

Han blev gammal. Och det var dags. Allt har sin tid och morfar har haft sin. Jag kommer minnas honom som en glad och snäll morfar, som alltid velat gott.

Tack för att du varit världens bästa morfar.