Återträff

Tio år sedan vi slutade nian. Återträff.

Tjugo personer i en lägenhet på Tågaborg. Fyra gamla lärare, resten elever från 9A och 9B. En del av oss sågs redan på kyrkans barntimmar, andra först på mellanstadiet. Över paj, vin och öl träffades vi igen. Stelt och upplagt för skryt tänkte jag. Avslappnat och mysigt blev det i verkligheten.

Det är så de var, de jag gick i samma klass som. Då var de så självklara, några av dem hade funnits där sedan urminnes tider. Det var så självklart att de var som de var att jag inte riktigt insåg exakt hur de var. Tio år senare förstår jag hur de var. Några har förändrats, men de flesta bara litegrann. Personligheten bär man alltid med sig och när tio år har tillfört en del livskunskap i människans liv är det lättare att se och bedöma hur andra agerar.

Inga större överraskningar. De var sysselsatta med ungefär det man hade kunnat gissa. Kanske var det så för mig också. Det kändes som att det var ett kompisgäng man träffade, inte en gammal klass. När man har gått så länge tillsammans i skolan lär man känna varandra utan och innan. Tio år kan inte tillföra så många överraskningar hos någon man känner väl.

Överraskningen för kvällen var den videofilm som ingen kom ihåg att vi hade spelat in. Korta reklamsnuttar för någon påhittad produkt. Jag var sminkad om kinderna. Mirakelsmink. Så små vi var, med pipiga röster och konstiga kläder. Så skyddad från världen man var då. Det som hände i klassrummet var en flugskit i världen men för oss var det av oerhörd vikt. Några av oss delade livsöden från kyrkans barntimmar till 9:an. Sen gick vi olika vägar men snuddar vid varandras livsbanor på en återträff i en lägenhet på Tågaborg.

Skoltiden. En tid som aldrig kommer åter. På gott och ont.