Den här tiden alltså. Det är något konstigt med den. För oavsett hur mycket tid jag sparar på något, så har jag ändå alltid brist på tid. Om så än dygnet skulle ha 50 timmar skulle det alltid finnas en bok som jag inte hade hunnit läsa, någon jag inte hade hunnit prata med eller en syssla som jag inte hade hunnit med. Jag tror att jag är dömd till evig tidsbrist. Så frustrerande.
Och så har jag kommit in i en journalistisk svacka, när det känns extra tungt att sätta igång med en text. Jag antar att det beror på arbetsbelastningen. Just nu är det många saker som har hopat ihop sig. En överbelastad arbetsmiljö är inte särskilt kreativ och för att skapa något bra behövs kreatitiveten. Så därför känns det som uppförsbacke just nu, när hjärnan har stannat och idéerna gått i höstdvala.
Visst, ångesten är skapandets moder, som en klok lärare sa för inte så länge sedan, men för att påståendet ska stämma krävs det att man hamnar i fasen efter ångesten. Precis under ångesten är det inte särdeles kreativt. Prestationsångest just är typiskt inkreativt.
Så jag håller tummarna för att jag kommer över den där prestationsångesten snart. Eller, rättare sagt, jag hoppas att jag har tid att komma över den. För en okreativ journalist är ingen journalist. Eller hör lite skrivkramp till? Jag trodde bara att det var för författarna.
Är det någon tröst för dig att veta att du är inte ensam i din situation? Ångest tillhör nog studentens vardag, eller i alla fall min o din vardag=/
C: Det är absolut en tröst. Det tyder ju på att det inte är studenten det är fel på utan något annat, ett samhällsfenomen helt enkelt. I just mitt fall är det kanske ett mer personligt problem, skrivkramp kan inte skyllas på samhället. puss!
Jag håller med C jag. Här är det också tidsbrist och skrivkramp som gäller.
Kram på dig i höstrusket min vän!
Agnetha: Trist. Jag vet inte om man ska revidera, reorganisera eller rekrytera. Kanske rekrytera en inspiratör. Finns det såna? kram på dig!
Patrik, jag har en sak att erkänna. Jag lånade en pannkaka av dig idag, när du hämtade vatten. Jag skyller på ”jag var bara tvungen” och ”jag har faktiskt magkramp”, så jag antar att jag är skyldig dig 100 spänn nu, för att jag inte ens fick köpa en pannkaka av dig, jag snodde den, förlåt.
carro: det är lugnt, jag har inte saknat den under dagen, varken före eller efter det att du erkände :)