Ett hem utan katt är bara ett hus

30 oktober 2016 | Vara människa | 0 Kommentarer

När jag träffade min sambo för fem år sedan fick jag en ny vän på köpet. Han var ytterst vrång och osällskaplig till en början, misstänksam och undflyende. Men så köpte sambon och jag bostadsrätt och han hade inte annat val än att flytta in under samma tak som mig. Det var han inte särskilt lycklig över.

Men så började vi leka kurragömma, eller om det var pjätt (man vet inte riktigt med katter eftersom de sällan håller sig till förutbestämda regler). I alla fall lurade vi på varandra bakom väggar och jagade tillsammans från rum till rum. Och förmodligen var det vad som till sist fick honom att släppa på sin hårda yta. Kanske tänkte han att ”människor som leker kurragömma (eller pjätt eller något över huvud taget) är pålitliga och rediga, så honom ska jag gilla”.

Nu sover vi hur som helst i samma säng och kan läsa varandras tankar innan vi hinner tänka dem. Starta skrivaren för att skriva ut en lista på saker som ska ner i resväskan är lika med butter min, eftersom han vet att buren snart åker fram för en tillfällig resa till någon som kan passa honom. Titta på klockan kvart i tio på kvällen är lika med glad min, eftersom han vet att det snart är dags för nattmackan.

Det här med mat är förresten ett alldeles särskilt kapitel. Det är en av de punkter där vi inte riktigt kommer överens. För mig är vardagsmat något man haffar i farten och trycker i sig för att bli mätt så att man orkar göra andra saker efteråt. För honom är mat en av de mest centrala delarna i livet. En minut innan min väckarklocka ringer på morgonen vet han att den kommer att göra det, även om den ringer vid olika tidpunkter olika morgnar. Och så sätter han igång sitt ”springa över kudden, trampa på madrassen, slicka på min näsa”-beteende, eftersom han vet att det väldigt snart är dags att avnjuta dagens första mål.

Men annars kommer vi bra överens och har utvecklat en vänskaplig och ömsesidig respekt. Jag kan klia honom på magen även om det är bland det läskigaste han vet. Jag kan till och med stoppa skitäcklig medicin i hans mat utan att han klagar. Men det enda jag inte kan göra, och det gäller även min sambo, är att klippa hans klor. Då skriker han fula ord och beter sig som att vi försöker lönnmörda honom.

Den ömsesidiga respekten innebär också att han ställer upp med allehanda hushållssysslor. Han vaktar i fönstret när varken sambon eller jag är hemma för att hålla inkräktare borta (när vi var på semester senast och han åkte på retreat på annat håll försökte någon bryta sig in). Han värmer sambons rygg när hon har ont i den. Han håller oss sällskap i sängen om vi är sjuka.

Ni känner säkert till det gamla talesättet om att ett hem utan en katt bara är ett hus. Jag skriver under på det. Att ha katt är så mycket mer än att rensa kattlådan.

Och så gör de sig ganska bra på bild.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *