Om man tjänar sitt levebröd på att skriva är det oundvikligt att tanken på att skriva en roman förr eller senare dyker upp. Det ligger i människans natur att försöka utöka sina marker, gå längre, ge sig i kast med nästa utmaning. Inte konstigare än att frukostbullsbagaren till slut försöker sig på en bröllopstårta eller att simläraren någon gång anmäler sig till Vansbrosimmet.
Tanken på en roman är inte ny, den har funnits i mitt medvetande i säkert femton år. Under den tiden har jag också gjort en handfull tappra försök som har resulterat i ett tiotal sidor men inte mycket mer. Varje gång faller det på att jag inte står ut med min idé. Kanske är det för att jag har dåliga romanidéer, kanske för att jag är otålig – jag vet inte.
Jag har förstått att olika författare har olika teknik för att skriva. Några sätter sig utan undantag vid tangentbordet vid samma tid varje dag och tvångsskriver, oavsett hur lätt eller svårt det går just den dagen. Andra bokar avskilt belägna stugor med ensamhet som enda bekvämlighet. Hittills har jag försökt mig på att skriva när jag känner för det, vilket blir någon gång i bland, tillräckligt sällan för att glömma bort var jag avslutade sist jag skrev.
Det förvånar mig varje gång att det är så svårt att skriva en roman, när det är så lätt att skriva en nyhetsartikel eller till och med ett längre reportage. Framför allt vid jämförelse med ett reportage är byggstenarna de samma i en roman – karaktärer, dramaturgi och levandegörande språk. Men ändå verkar det vara något helt annat att planera för en 300 sidor lång bok.
En vän sa att jag kanske inte är redo. Jag har kanske inte en tillräckligt bra idé som jag tror på och kan hålla fast vid under de långa stunder vid tangentbordet som romanarbete innebär. Kanske är det så. Kanske inte.
Oavsett har jag bestämt mig för att det är nu eller förmodligen aldrig. Någon gång får man faktiskt sätta ner foten i sitt eget liv och se till att saker händer. Den här texten är, kan man säga, det första steget på en lång vandring.
0 kommentarer