Fokusera

24 maj 2017 | Skriva, Vara människa | 1 kommentar

Romanen. Det är verkligen ingen enkel grej. Jag har kommit en bit på vägen och känner mig stolt över det, men emellanåt blir det stopp. Som nu. Handlingen känns meningslös, persongalleriet grått och scenerna som sirap. Hur ska någon någonsin orka läsa den här smörjan om jag inte orkar skriva den? Och hur ska jag orka skriva den om ingen orkar läsa den?

Det är så lätt att vara självkritisk, att lyfta in alla andras inbillade tankar i sitt eget huvud och slå sönder varje hopp om att det man gör är bra. Förmodligen en bra förmåga egentligen, det här att kunna ifrågasätta och kritisera det egna arbetet för att undvika att bli fullkomligt narcissistisk, men i bland hade det verkligen underlättat om man bara hade kunnat vrida till kranen och få stopp på självkritiken åtminstone en halvtimme.

Det händer i bland att kranen börjar rinna ordentligt. Det är när jag har hittat en tråd som jag följer och när romanen börjar skriva sig själv, utveckla sig själv, överraska mig med vad nästa scen blir. När personerna i boken blir riktiga personer för ett ögonblick och byter ord med varandra som jag aldrig har planerat eller anat. Då blir det flow. Då flyter det på utan tid för självkritik. Men alla trådar har en ände och alla samtal tar slut någon gång. Då är det som att börja om igen.

Det sägs att man inte ska berätta för någon att man skriver en roman. Inte för bekanta, inte för vänner, knappt för sig själv. Att sträva efter att få beröm är mänskligt och när man redan har fått beröm för att man äntligen har börjat skriva sin roman är det inte längre lika motiverande att fortsätta, eftersom det psykologiska målet – att få beröm – redan är uppnått. Sedan är man utlämnad åt så flyktiga drivkrafter som inre motivation, självförverkligande, att man brinner för att skriva och att man vill göra avtryck i världen för att fullborda verket. Betydligt mindre greppbart att navigera efter än att söka beröm från andra.

Men den ska bli färdig. Kanske inte den här veckan, kanske inte den här månaden, kanske inte heller det här året. Men färdig ska den bli. Om jag så blir den ende läsaren. Och om det så blir ren dynga. Amen.

1 kommentar

  1. Mamma

    Jag ser iallafall fram emot att få läsa den, dynga eller inte.

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *