Så som katthimlen är

Det är två och ett halvt år sedan. Vi har precis lämnat djursjukhuset och låtit vår katt somna in.

Jag har strukit honom en sista gång i pälsens riktning från nosen och mellan ögonen. Den här gången har han inte blundat som han brukar. I stället har hans ögon varit i gränslandet mellan uppspärrade och avslappnade. Vi har lämnat honom där, låtit dörren mellan oss och honom glida igen och vi har gått över plastmattan ut genom väntrummet ut på den blöta parkeringen.

Tomhänta.

Nu sitter vi i soffan hos en kompis på sjunde våningen med utsikt över södra Helsingborg. Det är december och hamnområdet som skymtar mellan husen intill ligger dystert. Det är regnigt, dimmigt, fuktigt på rutorna. Kusten är dyster och Öresund är dystert.

Det ekar en tomhet mellan oss. Inuti oss. Något som har funnits kommer aldrig mer tillbaka. Känslan av att vara hopplöst utlämnad åt omständigheter. Ingen som låter tassarna landa i sängen i mörkret. Ingen som kryper upp och spinner mot ryggen. Ingen som låter svansen dansa i cirklar i luften innanför dörren. Inget av det finns längre.

Så spricker det upp över hamnen och mellan husen. En gulröd stråle som kämpar sig genom diset. Den tränger undan och får vattendropparna på rutan att skimra färgrikt som prismor. Vi behöver kisa. Pupillerna är inte vana vid ljuset där i grådasket.

Kompisen trycker igång en låt på sin mobil. Jag känner igen tonerna. Det är en afrikansk röst som ropar ut över vidderna. Det är slätter och savann. Den röda och brinnande solen står lågt och bländar. Kompisen säger:

”Det är så här jag föreställer mig att det är när katter kommer till himlen.”

Jag börjar gråta. Det kommer ohejdat. Det är Circle of life från Lejonkungen.

Det är som all död och allt liv samlat i en enda låt som spänner över hela livet. Från där jag sitter som pojke bredvid mormor i den djupa biofåtöljen och ser den enorma soluppgången på duken. Genom min pappas borttynande i cancer och kraftlösheten i att inte kunna göra något där jag ligger i en säng i ett rum intill. Via djursjukhuset och sprutan och de uppspärrade avslappnade ögonen och tassarna som aldrig mer kryper upp tätt intill på morgonen.

Vi lyssnar på hela låten. Bakgrundskörens hummande. De storslagna ropen. Och så kommer panflöjterna. Alltid de där panflöjterna som är värst, som borrar sig in i hjärtat och själen som en röst från andra sidan.

Jag fortsätter gråta.

Sedan sitter vi tysta tills någon säger något som jag inte minns och de tjocka decembermolnen sluter sig och gömmer den magiska tunneln igen. Och jag är här. I lägenheten och diset och tomheten igen. Det är som att han har sugits upp där i öppningen för alltid och nu har det bra.

Till tonerna av afrikanska körer under en brännande sol på en savann där små tassar kan springa hur mycket de vill.

4 kommentarer

  1. Oj oj. Så gripande och fint. Jag gråter lite också nu. Kram till dej.

    1. Tack. Gråt lagom mycket. Kram

  2. Fint skrivet! Vilken igenkänning jag får i att en sorg kan triggas av flera lager av spridda associationer som inte alls behöver ha med varann att göra men som på nåt sätt ändå är sammanlänkade.

    1. Exakt så! Bra fångat. Det är som att det finns en enda stor låda där alla sorger ligger tätt intill.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *