Jag telefonpratade med J igår kväll. Hela samtalet blev en orgie i hur dåligt livet är. Det lustiga är att varken jag eller J egentligen tyckte att livet sög extra mycket just då, men det blev ändå som det blev. Jag tror att jag bar en mycket stor del av skulden och det är det som har lett till att jag nu sitter och funderar på om jag är en tragisk person, eller negativ eller pessimistisk. Jag har länge sett mig själv som praktisk realist, som ser till både de positiva och negativa aspekterna vad det än gäller, men efter gårdagens samtal har jag börjat undra över om jag i själva verket är en obotlig pessimist.
Jag fick det att låta som att jag bara kunde lägga mig ner och dö, men det var verkligen inte så jag kände eller känner. Trots att jag är ganska positivt inställd till livet blev det en tragedi i telefonluren. Jag kanske bara inte vet hur man säger positiva saker, eller inte orkar, för jag tror att det är ungefär dubbelt så jobbigt att säga positiva saker som att säga negativa. Det krävs mer kraft och ansträngning att betona det positiva än det negativa, det krävs mer vilja. Folket i det här landet, och där inkluderar jag mig själv, tycks ha rätt att klaga men vara förbjudna att berömma. Det är socialt accepterat att smågnälla över det mesta men om man skulle framhäva hur positivt något är allt för mycket, då börjar folk tycka att man är fanatisk och irriterande. Det är lätt att falla in i den allmänna rollen som smågnällare, bara för att det är enklare. Och gnälla kan man göra även om man inte egentligen är speciellt irriterad över något, men berömma något gör man bara om man är helt överväldigat positivt inställd till det.
Vad är det för ett sjukt land, om det stämmer att det är så? Borde ett samhälle inte sträva efter att ha en positiv utgångspunkt, en tro på det goda, för annars kan man lika gärna skrota hela samhället och begå kollektivt självmord. Eller så är det bara jag som är väldigt inne på att klaga. Jag har haft en tuff termin och min första omtenta som ställde till det, så jag kanske är inkörd på att klaga och har glömt hur man gör annat.
Jag tror att jag smittade över lite av min neagtivitet till J och det är jag hemskt ledsen för. Människor som får andra människor att må dåligt är inte det bästa jag vet, så det smärtar att jag eventuellt kan vara en sådan ibland. Och det finns inget som smittar så som livsångest, och livsångest är just min favorit. Jag saknar J, det kom jag fram till. Men snart får vi träffas, i Oröd utanför Hässleholm närmare bestämt, en liten plats på jorden men förhoppningsvis ack så gemytlig. Skånes Nation turnerar ner till hemlandskapet över julen och arrangerar en inofficiell träff med övernattning i en stuga vid en sjö i en skog. Det blir mat och bastu och vinterbad. Skånes Nation är härligt tycker jag.
Och så lite om det här med Helsingborg, sedan ett tag min favorit bland städer. Jag har varit här nere ett par dagar nu och jag måste erkänna att det kändes mycket bättre förra gången. Visserligen var det sommar och stan visade upp sig från sin praktsida, men kanske är det ändå så att man kan växa ifrån sin hemstad, om än inte helt och hållet så åtminstone i större utsträckning än vad jag har trott tidigare. Jag trodde att det inte fanns någon annanstans i världen som jag kunde bo på i framtiden, men nu har jag börjat socialisera mig med tanken på att det kan finnas en möjlighet att det även finns andra bra platser på jorden att bo på. Umeå börjar kännas allt mer som hemma och om jag inte vaktar mina gäss kommer jag kanske snart att känna mig mer hemma där än någon annanstans, till och med mer hemma än i Sundets pärla. Men jag har hur som helst lärt mig att inte tänka så mycket över det, var framtiden utspelar sig, för hur det än blir med den saken så kommer den att lösa sig, helt av sig själv, för där jag bor, det är där jag bor, och vill jag bo någon annanstans så flyttar jag dit. Det är som reklam i brevlådan – gör man ingeting så får man det – och gör man ingenting åt sitt val av stad så bor man där man bor.
Livet är trots allt inget man planerar, livet är något man lever.
Livet är inte en massa val som abrupt förändrar tillvaron, livet är något som successivt förändras och utvecklas.
Gå ut och lev!
Papegojan: livsångest..du snackar.. det beror alltid på något.. livsångest.. din fiende.. i varje buske.. livsångest.. ångest över skola.. ångest över framtid.. ångest över jobb.. ångest över ångest.. dom som har riktig ångest.. du klagar.. du vet inte.. papelito gnäller.. liten småsak..gnäll..vi alla dör..
0 kommentarer