Hagamannen som monster

Hagamannen är ordet på alla umebors läppar. Han håller återigen staden i ett skräckgrepp. Han frustar bakom buskarna och ingen kvinna går säker. Ingen man går säker. Man kollar på ansikten för att se om de liknar fantombilden, men den där fantombilden skulle kunna passa på vem som helst, det skulle kunna vara jag. Ute har förvandlats till osäker mark där ingen vågar vistas ensam. Bättre att kura ihop sig inne och kolla på Efterlyst.

När Hagamannen gäckade staden förra gången skedde ett överfall vid Arbetslivsinstitutet. Det ligger ett par hundra meter från mitt hus och det passerar jag varje dag på väg till skolan. Hagamannen finns alldeles inpå. Sjukhuset erbjuder eskort av vakter från entrén till parkeringen för sina anställda kvinnor (vk.se) och sjukhuset ligger ett par hundra meter från mig det också.

På något sätt har media lyckats göra den här mannen, som ingen vet vem det är, till ett monster. Polisen pratar om att det kan vara en vanlig person, om än något avvikande, men media förmedlar bilden av en man som hoppar på kvinnor och sliter dem i stycken, ett djur som inte har några hämningar. Det är det som sätter skräck i folk, att Hagamannen har gjorts till ett övernaturligt fenomen som inte går att hejda, som kan dyka upp var som helst när som helst.

Jag hoppas han åker fast snart den sjuka människan så att kvinnor slipper vara rädda och jag slipper känna mig anklagad för att vara våldtäktsman tills motsatsen har bevisats genom att jag inte liknar fantombilden på pricken, eller har lite större fötter, eller är lite längre, eller har annan dialekt. Så att staden kan befrias från monsterhotet.