Då är det bättre att vara den man är och leva livet

En gammal kompis ringde från Helsingborg och berättade att han ville följa med till Roskilde i sommar. Plötsligt krockar framtiden med gångna tider. Jag skulle bara vilja vara mig själv i sådana situationer men en förvirrad undran om vad jag egentligen är uppstår. De senaste åren har jag blivit något nytt, som inte är vad jag var för tio eller fem år sedan. Det blir svårt att kombinera ibland, det gamla och det nya. Där nere i hemstaden är jag fortfarande till viss del vad jag var förr, medan jag har växt här uppe. Jag har lärt mig tusen saker och lärt känna mig själv lite bättre, vad jag kan och inte kan och vad jag vill. En hemresa innebär att fundera över om mitt söderjag eller mitt norrjag är det riktiga, det sanna, vad jag är innerst inne.

Ett stilla snöfall över Umeå stad idag. Det är lika tomt utanför som vanligt och det börjar skymma. Den femtonde april är det sista anmälningsdag för höstens kurser och jag har ännu inte bestämt vad jag ska göra. Det är förmodligen sista terminen i staden och det börjar redan kännas vemodigt.

Den jag är när jag funderar över vem jag är, det är den jag är.
Men när jag funderar så kommer jag till nya insikter och den jag är förändras.
Därför kan jag aldrig vara säker på att den jag är när jag funderar är den jag är när jag har funderat färdigt.

När man blir gammal och stagnerar, inte längre tar in nya idéer utan har sina uppfattningar cementerade i sitt huvud med lika mycket cement som en miljonprogramsförort är byggd av, då kanske man slutar fundera över vem man är och vart man är på väg. Man accepterar den situation man befinner sig i och gör inga ansträngningar för att drastiskt förändra sitt liv till något bättre än att sitta i soffan och glo på kassa underhållningsprogram. Men frågan är om man accepterar sin situation för att man gillar den, eller om man gör det för att man inte orkar bry sig längre. Frågan är om man blir klokare med åren och därmed kommer inse vem man är innerst inne, hitta den där kärnan av personlighet som man alltid letat efter, eller bara sjunka ner bland kuddarna, uppgiven och någorlunda inställd på att fortsätta leva med sitt själv, även om man inte riktigt vet vad det innebär.

Det har slutat snöa. Imorgonbitti har man förlorat en timme, precis som varje vår. Tiden är kanske inte så viktig ändå, inser man, för livet fortsätter även efter det att man flyttat klockan en timme framåt, utan det som betyder något är att man tar till vara på nuet och gör det bästa av varje stund. För vem vill rycka till i soffan när man fyllt sextio och kollar på På spåret, ställa sig upp och vara chockad över att behöva inse att hela ens liv gått åt till att funder över vem man är. Då är det bättre att vara den man är och leva livet.