Jag köpte en ny mobil i våras, en fin liten sak som jag länge hade spanat in och fastnat för. Den kan göra det mesta man behöver, som att ringa och spela musik och ta fina kort. Och det var just därför jag köpte den, för att den var så multifunktionell. Jag vet att många köper mobiler för att visa upp dem, att de har råd och så vidare, men det var definitivt inte därför jag köpte min. Snarare gömmer jag den i fickan när jag befinner mig på platser där det verkar oklokt att visa upp den, för det är ändå min mobil, och inte någon annans, och därför tycker jag att den passar bättre i fickan än utanför fickan där alla kan se den och lägga upp planer på hur de ska få tag på den. Så när jag blev bestulen på min mobil i en kebabkö var det ett slag under bältet. Mitt säkraste ställe att gömma mobiltelefonen på, i fickan, är inte längre säkert. Ena minuten låg den där i vad jag trodde var säkert förvar och andra minuten var den borta, utan att jag hade märkt vart den tog vägen.
På vägen hem var jag tvungen att skrika lite rakt ut i luften, för man blir förbannad när någon tar något som inte tillhör dem. Mobiltelefonen var min, som jag har köpt för mina ihoptjänade pengar (alternativt mitt csn-lån), och det gjorde jag inte för att några månader senare vara av med den. Mitt köp var en investering och jag planerade att jag skulle få användning av det lång tid framöver. Nu måste jag betala en hög självrisk, om det över huvud taget faller under hemförsäkringen. Och så skrek jag lite till, för hur ska man annars få ur sig sin ilska i det här samhället? Misshandla, stjäla, våldta? Det är inget för mig, då skriker jag hellre på hemvägen mitt i natten.
Tursamt nog hade jag inte speciellt många foton sparade i telefonen, men otursamt nog är jag av med telefonnummer till en massa vänner. Jag kan inte ens J:s telefonnummer utantill, så det är bara att hoppas att hon kommer ihåg mitt hemnummer. Idioter som stjäl, vill jag bara säga! Ge fan i mina saker och köp dina egna! Hoppas ni blir deporterade till Norrland! Jag hatar er!
AAARGH! Papelitis min vän jag blir så arg så jag kokar!!!!!
Fy fan vad uselt!
Inte undra på att du inte ringer tillbaka och svarar på sms som fôlk! :-o
Jag var och ringde på din dörr i förrgår, men det var ingen som öppnade.
Vi hörs min vän!
KRAM!
jonsson: tack för din medkänsla! d behövs i en så hård värld som denna… ledsen att jag inte öppnade min dörr, men om tre-fyra veckor sådär, då kan du nog försöka igen :) annars får du skicka telegram… ta hand om dej kära du! kram
jag kanner med dih Papelito eftersom samma sak handen mig 2 veckor sen! riktigt arg va jag inte bara over att bli av med mobilen men foto och sms och alla mina nummer. bade sverige och sydney. det ar forjavligt!!!
zarah: precis! det är inte telefonen som är det jobbiga, utan allt som försvinner med den.. men du har mitt nummer :)