Inte rättvist att alla vill bli journalister

Hyrbilen är bokad. Tv-avgiften är uppsagd. Bredbandet är uppsagt. Jag letar efter billiga flyttkartonger. I mitten av januari är det slut på umeålivet. Flyttångesten börjar komma över mig men jag gör mitt bästa för att undvika den. Jag tänker att nej, jag har ändå inte så mycket mer att hämta här. Många av de jag en gång i början umgicks med här har flyttat. Och jag har inte brytt mig om att leta rätt på nya människor. Visst hinner vi träffas innan du flyttar? Det är frågan som börjar dyka upp lite varstans ifrån nu och tydligen var det fler som bor kvar än vad jag trodde. Varför har jag inte umgåtts med dem? Vad hände? Vart tog månaderna vägen? Det är frågorna som för alltid kommer att vara obesvarade.

Några av julklapparna är beställda på internet, det moderna sättet, och några ska jag försöka upptäcka imorgon på min stadsvandring. Men egentligen skulle jag bara vilja skapa något med mina egna händer, något som betyder något för mig och som betyder något för den som får det. Det är ganska tråkigt att köpa något i en affär och ge bort, det vet ju alla. Men med den inspirationsnivå jag befinner mig på just nu är det inte möjligt. Det får bli till nästa jul. Det känns lite otrevligt det där, när man vill men inte kan. Så kan det bli här på hemsidan ibland också, jag känner en otrolig lust att skriva men fram kommer ingenting. Är det det som kallas skrivarkramp? Är det första tecknet på att man bör skriva en roman någon gång i sitt liv? Kanske blir det en egenhändigt skriven roman i julklapp om några år?

Jag ringde och pratade med en kvinna i receptionen på den folkhögskola som jag har mina ögon på just nu. Hon skrev en lapp till en annan kvinna som är kursansvarig på reportagekursen och som skulle höra av sig. Jag skulle så hemskt gärna vilja plugga där. Och jag skulle så hemskt gärna vilja få ett jobb som journalist efteråt. Varför vill alla andra också bli journalister? Det är helt enkelt inte rättvist.