På tal om falsk trygghet. Den person som betyder mest för en är också den som är lättast att förlora.
Ett inlägg om att jag och J helt enkelt har gjort slut.
”Kärlek, det är det onda i världen det.” Så sa min före detta granne A. På den tiden var vi inte grannar utan bodde på skilda håll i samma stad. Jag förstod nog inte riktigt vad hon menade, om hon verkligen menade vad hon sa, att kärlek är ont? För min del behövde jag inte förstå, det var ju inte jag som behövde se den onda sidan.
Sedan blev vi som sagt grannar och ännu bättre vänner, men nu lever vi tyvärr i olika bygder och ses inte så ofta. Vi pratar på telefon med varandra ibland och försöker hålla kontakten så bra det går. Vi har inte pratat så många gånger om det där med den onda kärleken igen.
Jag träffade J och blev kär och hon blev kär också tror jag. Vi blev tillsammans och delade våra liv i ett år med och utan problem. Vi var olika från början, kollade på olika filmer och lyssnade på olika musik, intresserade oss för olika saker och ville sällan göra samma sak. Men vi tyckte om varandra och det fungerade. Sen tog skolan slut. Hon fick fast jobb i en stad i Sverige och jag åkte till Frankrike. Det som kändes som ett problem blev också ett problem.
Distansförhållande. Det skrämde innan. Nu skrämmer det mer. Det är svårt att få att fungera.
Först nu börjar jag förstå på riktigt vad min före detta granne menade när hon sa att kärleken är det onda i världen. För nu är det jag som drabbas av den onda sidan.
Jag åkte till J:s stad för att hälsa på henne. Hon sa att hon hade funderat och hade något att säga. Hon sa att hon inte tyckte att det var en bra idé att vi var tillsammans längre eftersom vi inte träffas så ofta och att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen i framtiden. Hon sa att hon var säker på sin sak och att hon hade hunnit fundera medan jag var i Frankrike. Jag sa att jag hade funderat också.
Den onda sidan. Den drabbar hårt. Den som har bestämt sig först får övertaget, själv får man acceptera faktum. Det är det som är så hårt, att man inte har något val. Även om jag har funderat i samma banor som J så var det hon som sa det först, jag vet inte när eller om jag hade sagt det om inte hon hade gjort det. Hon sa det först, hon bestämde, jag får säga vad jag vill men hon har avgjort saken. Alla mina tvivel blåste bort där i vinden vid hamnen, det var ju hon jag ville ha. Att vilja ha det man inte kan få, det är vad den onda sidan innebär.
Alltså dags att avsluta ett kapitel i livet. Dags att omgruppera styrkorna. Från Frankrike var det hon jag ringde och pratade med här hemma i Sverige. Det var henne jag längtade efter. Nu vet jag inte vad jag längtar efter. Eller jo, det vet jag, exakt, men tåget har gått, domaren har blåst av. Visst, jag kan fortfarande ringa henne eftersom vi är vänner och gärna vill förbli, men vad hjälper det när… ja, ni förstår.
Jag hoppas att jag en dag inte behöver skilja känslorna från det logiska tänkandet, att jag inte behöver säga att det nog var det bästa som hände MEN att jag fortfarande är kär. Jag önskar att jag en dag BARA kan säga att det nog var det bästa som hände. För det är först då jag kan uppskatta hennes vänskap och hon min. Den onda sidan sitter i fram tills dess. Och den onda sidan gör det svårt att nå fram dit eftersom den hela tiden ingjuter förhoppningar om att det kanske ändå kan bli vi en dag. Den onda sidan arbetar starkt och effektivt. Motmedlet får man hitta själv. Motmedlet mot den onda sidan – var hittar man det? Läker tiden alla sår, även onda sidor?
J är en fantastisk människa. Det är därför det gör ont. Jag önskar att vi hade varit lite mer lika, velat samma saker och inte utsatt oss för distansens prövningar. Men det är kanske slutligen distansen som prövar kärleken. Den här gången höll den inte. Frågan är bara var man hittar en lika fantastisk människa som J, där kärleken dessutom håller för prövningar, det är det som ställer till störst problem i mitt huvud.
Att byta ut eller vänja sig av med den person som betyder mest är inget man gör i en handvändning.
tänkte skriva nånting klokt, nånting tryggt, nånting som hjälper som en kram. men insåg att det nog inte funkar så. jag är inte rätt kvinna för jobbet sas. har ingen lösning. det enda jag kan säga är att jag förstår. med grubbel, kärlek, distans, olikhet. ojojoj vad jag förstår! kanske den vetskapen hjälper iaf.
theresen: tack för att du tänker på mig iaf. det värmer alltid lite att veta att man inte är ensam i världen med att inte få ihop allt alltid. så kanske värmer det lite hos dig också för tillfället. hoppas det. kram
men papelitis. här vart tår i ögonvrån. pinglar en signal sen. KRAM!
I efterhand hörde jag att det här avbrytet kom dagen efter vi hade pratats mano a mano på hampan. Jag blev lite förbryllad först, men sen förstod jag att det var hennes initiativ. Det hade nämligen inte varit roligt om jag hade influerat dina tankar på något vis som hade lett till ett uppbrott…
Iallafall, taskigt läge.
magnus: jag tyckte också att det var lite märkligt att detta hände dagen efter att vi hade pratat där på hampan. livet har sina små sammanträffanden som man inte alltid förstår sig på.. som sagt, det var inte ditt fel :) tack för omtanken!