Dagarna räknar ner på den lilla upptejpade kalendern i receptionen på jobbet. Först var det hela juni, juli och augusti kvar, men en efter en har veckorna och dagarna försvunnit och nu är det bara halva augustikolumnen som inte är överstruken.
Återigen, snart dags att sammanfatta.
Med fönstret öppet kan jag höra bommarna och tåget uppe vid stationen. Där tar man sig till Gilleleje i ena änden och Helsingör i den andra. Första arbetsveckan var jag dumpad och jobbet var det som verkade roligast just då. Närapå två timmar hemifrån, i ett annat land. Några dagar sov jag över i sommarhuset bredvid och gick och badade och åkte till skattekontoret i Helsingör. Jag planerade att någon gång under sommaren åka till Gilleleje, eftersom jag ändå skulle komma att bo här några dagar under sommaren.
Men så har det inte blivit, och kommer inte att bli heller. Istället är det mot Helsingör och vidare ut i världen och Helsingborg som jag kommer att åka, åter på fötter och inte tvungen att isolera mig längs den nordsjälländska kusten. Där i Helsingborg sitter en väldigt fin människa som har räddat min sommar, som kom precis lagom i tiden, som bjöd på sig själv och som gjorde mig glad igen.
Så när jag stryker över dagarna en efter en i den upptejpade kalendern i receptionen på jobbet är det inte med vemod över att jobbet snart är över, utan en märklig känsla av vemod över att livet kan ta sådana vändningar så snabbt.
När man var liten, när sommaren var oändligt lång. Så är sommaren nu i år också, fast inte rent fysiskt. Det har inte hänt mycket den här sommaren, mycket mindre än vanligt. Men ändå har mitt liv förändrats ordentligt. Så när sommaren summeras, har de stora sakerna inte hänt rent fysiskt utan snarare psykiskt. Sommaren lämnar mig med helt andra förutsättningar än den påträffade mig med.
Livet är aldrig förutsägbart. Till nackdel när något avslutas, men till fördel när något nytt påbörjas. En sommar kan ändra hela livet. Och en enda person kan också ändra väldigt mycket.
0 kommentarer