Min farfar

Min farfar bodde i änden av en grusväg. På sommaren cyklade jag dit, genom pollenmolnen med kliande ögon, för att hjälpa till. Längs grusvägen den sista biten hade farmor och farfar planterat blommor. De odlade och sålde blommor på sommaren. Jag kommer ihåg hur det luktade i växthuset. Men det var inte blommorna jag hjälpte till med. Jag buntade löken i knippen om fem och lade dem i lådor om tjugo. Vid två uttjänta badkar på baksidan av deras gård. Mina händer var gula och hela jag stank av lök.

Där på baksidan fanns en häst som jag red på en gång. Den var gammal och skröplig och jag kan inte minnas att det var någon äventyrlig ridtur där i hagen. Sen en dag var hästen försvunnen, antagligen död på ett eller annat sätt. Jag frågade aldrig och fick aldrig veta. Jag var liten och brydde mig kanske inte så mycket.

Nu är jag vuxen och i mitten av förra veckan dog min farfar.

Han brukade sitta i sin fåtölj bredvid soffbordet och altandörren när man kom och hälsade på. Bredvid sig hade han choklad och cigaretter. Cigaretterna fimpade han i en såndär askkopp som snurrar ner askan i lådan undertill. En dag fimpade han för gott. Chokladen fortsatte han med ett tag till men slutade när Marabou ändrade på någon ingrediens och den började smaka annorlunda.

Han var lantbrukare. En man med skit under naglarna och en påse potatis till gästerna. Han var rolig och skämtade med alla. Ironisk, alltid med glimten i ögat. Han skojade med farmor och sig själv. Och med mig. Och så var han klok.

Sista gången jag och min bror hälsade på satt han i en fåtölj utanför köket med en filt över sig. Han var smal och gammal, hårt arbete hade tagit ut sin rätt. Han sa att det skulle vara bättre att vara död. Jag förstår honom. Att sitta i en fåtölj och ha ont kan inte vara kul. Och han fick som han ville. Han somnade in.

Kvar lämnade han min farmor och en stor gård. Den gård där jag hjälpte till med löken och där jag red på en häst för första gången. Gården där vi satt på vita bänkar på gräsmattan och fikade. På gräsmattan där jag inte vågade klappa den nya, stora, svarta hunden för att den var för vild. Där levde min farfar och min farmor. Nu flyttar farmor till lägenhet och farfar begravs nästa onsdag.