Sanering mot ljudet av livet

9 april 2010 | Vara människa | 1 kommentar

100409

Tystnad är något av det finaste som finns i Sverige. Det ska vara tyst på gator, tyst från grannar, tyst i skogen, tyst på bussen och absolut tyst på bion.

Första frågan i nya lägenheten: hur är grannarna, låter de mycket, spelar de musik ofta, har de fest emellanåt, går de mycket på sitt golv som är ditt tak, skvalar de i toaletten, har de en liten fågel som säger pip var sjätte minut eller stänger de sin ytterdörr utan att tänka på grannarna? Eller har de en telefonsignal som hörs genom väggarna!?

En tyst granne är det finaste man kan ha. Det ska vara tyst från lägenheterna intill när man själv har tyst. Och det ska vara tyst från dem när man själv har fest, då får de stanna inne och inte klaga. Morgonradion får de skruva igång utan att Ekot sprider sig till andra lägenheter och de måste plocka in disken i köksskåpen utan att det skramlar igenom väggarna.

Och tyst på gatan utanför måste det också vara. Den som trycker på biltutan blir utstirrad, gatumusikanten får människor att gå omvägar, ungar som skriker borde låsas in.

Tystnaden vid havet eller i skogen däremot är något av det vackraste man kan uppleva. Åka långt ut bland träden eller längst ut vid havsbandet för att lyssna på sus och vågor. Tystnad, avsaknad av saker som stör det man vill lyssna på. Tystnaden är avkoppling och kontemplation, ett tomrum att tänka i. Tala är silver men tiga är guld.

Vi vill gärna bo nära andra människor, gärna i lägenheter ovanpå varandra eller i radhus i täta led, men utan att vilja höra att vi gör det. Vi åker bussar tillsammans och går på bio tillsammans, men vill inte höra någon prata eller prassla. Jag undrar varför vi vill ljudsanera vårt liv så till den milda grad att vi vill sanera bort all mänsklig aktivitet omkring oss.

Tanken slog mig när jag såg ett tv-program där några vänstermusikanter placerade sig på ett gathörn i en stad och började spela. Saxofon, gitarr, sång. Det kändes så ovanligt, som att jag reflekterade över om det verkligen var lagligt. Varför skulle det inte vara lagligt. Det är väl bara i Göteborg det är förbjudet att spela en glädjesång på trottoaren?

Aldrig hade jag kunnat sätta mig på gatan utanför lägenheten och spela gitarr och sjunga. Då hade grannarna motat bort mig och klagat på störande beteende. Mänskligt beteende, kan man hänvisa till det? Att människor låter betyder ju att de lever. Och leva måste man väl få göra?

Nästa gång tar jag kanske upp lukter på samma tema. Visst är det inte okej att det luktar curry i hela trappuppgången eller att någon luktar grillos på teatern? Rentvättat och deodorantat ska det vara. Att folk lagar mat och svettas när de cyklar är något vi inte får låtsas om.

1 kommentar

  1. cici

    ha ha, du sätter som vanligt huvudet på spiken kära paterike. Anna-Karin kom hem från Peru-visit hos Nadia idag! Hon tog med sig ett udda instrument hem till mig som present! Jag har nu sprungit runt och lekt med instrumentet (som är en trä-stång fylld med ljudet av havet eller rasslet från glasbitar, vad vet jag?)… Det fick mej att tänka på våra tillknäppthet i det offentliga. Jag fick en plötslig önskan att skapa ett litet Lima i Sandsborg, fram med instrumenten, glädjen, fuck-mentaliteten! Ställa sig på ett torg och ”skrälla” lite, ska det vara så farligt?

    Kläm / cici

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *