Lite mer verklighet

25 november 2010 | Vara människa | 3 Kommentarer

Thailand. Alla pratar om det. Alla har varit där. Jag också. Fantastiskt. Övriga ord överflödiga.

Men det är något med det som gör att jag ändå måste berätta. Något jag fick med mig från den där snorkelfärden med långsvansbåt. En bullrande motor från en svunnen tid, otymplig och frustande, öronbedövande och vibrerande.

Hur är det när man åker båt i Sverige? När jag åker till Helsingör? Jo en stor flytande galleria, med parfymer och tictac och pölseförsäljning. Långt ovanför motorerna, långt från båtens egentliga syfte – att transportera mig fram över vattnet. Tryggt och bekvämt sitter jag i kafeterian medan transporterandet sköter sig själv, undangömt någonstans därunder.

I en thailändsk långsvansbåt sitter man strax över vattenytan, känner hur vågorna får båten att kränga i takt med havet och hur saltvattnet stänker i ansiktet. Närmare vad det egentligen handlar om – att transportera mig över havet. Att åka båt där är lite mer som att verkligen åka båt.

Naturligtvis är det en orättvis jämförelse. En stor bilfärja mot en liten utflyktsbåt. Men det innehåller ändå en viss essens. För i Sverige har vi moderniserat bort charmen med att åka båt. Att åka färja till Helsingör känns inte mer båtaktigt än att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Inget vågskvalp, inget saltstänk, ingen känsla av att guppa fram över havet.

Att åka tåg likaså. I stället för att njuta av rälsdunket stoppar vi in hörlurar och lyssnar på musik, eller tittar på film på en skärm av något slag. Vi missar tågresan. Den sker där, men vi upplever den inte. Vi har moderniserat bort känslan av att åka tåg. Och av att åka båt.

Hade någon börjat köra tuctuc i Helsingborg hade jag inte tvekat på att välja den, om det så står hundra vanliga taxibilar bredvid. Tänk att få slippa tystnaden, det mjuka sätet, den lagom temperaturen och den fantastiska fjädringen.

Tänk att få byta ut all bekvämlighet mot lite mer verklighet, lite känsla av att faktiskt göra det man gör, lite mer känsla av att faktiskt åka bil när man gör det. Tänk att få höra hur däcken rullar över gatan, känna vibrationerna i ryggen och bli lite lagom regnblöt.

Det är lite mer verklighet jag efterlyser. Skippa inte cykeln för att undvika svett. Fäll inte upp paraplyet när det regnar. Låt inte bli att promenera på stranden för att det fyller dina skor med sand. Låt i stället svetten, regnet och sanden vara en del av verkligheten.

Det är lätt att glömma att verkligheten, och vår förmåga att uppleva den, är något fint.

3 Kommentarer

  1. marina

    Niiice Patrick! Tummen upp för lite back to reality

    Svara
  2. cici

    Word, Pat! Willkommen tillbaka. Jag upplevde en mardrömsresa på en sån där båt en gång i Thailand. Fast mellan Kho Tao och Kho Phanghan i sex timmars höga vågor och en fjuttig, orange flytväst mellan mig och stora havets djup. Då saknade jag färjans trygga kropp under mina fötter – men aldrig annars. Båt ska bölja, liksom du om du är ombord.

    Svara
  3. papelito

    Det är andra gången någon berättar en liknande historia Cici, just mellan Tao och Phangan. Själv åkte jag färja däremellan ;)

    Svara

Lämna ett svar till cici Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *