Så många resor har börjat med en röd pølse på färjan till Helsingör. I Helsingborg börjar utlandet sannerligen bara ett par meter från kajkanten. Men ändå är grannlandskapet Själland lika outforskat som Lappland är för många av oss.
Själland är de två timmar på motorväg innan man når Rödby och tyska Puttgarden. Själland är där man checkar in väskorna på väg till Medelhavet. Och så är det så klart grannstaden Helsingör, en pyttestad som nu ligger i det danska rikets utkant och där tiden verkar ha stannat sedan länge.
A och jag styrde bilen längs Strandvejens flotta mångmiljonherrgårdar och tog oss genom Köpenhamns breda gator. Sedan svischade vi förbi Köge på motorvägen. Och snart, där, mellan Ströget och färjeläget mot Tyskland, ligger guldklimpen Mön.
Vi tog vänster över en järnbro och kom snart rakt in i köpingen Stege. Där parkerade vi på torget och åt lunch i skuggan på en soldränkt innergård. Sedan fortsatte vi österut längs ljusgröna fält lika flacka som heltäckningsmattor, tills vi kom till skogen som kantar öns Östersjökust.
Och där, förbi campingen i öns troligen enda dalgång, stupar sandstensbranterna rakt ner i det skummande havet. Vita väggar av skelettdelar från kritatiden, långt innan Sverige var Sverige och Danmark Danmark. Långt innan pølse var danskt och korv svenskt. Söder om Falsterbo, norr om Rostock, bara två timmar från Helsingör men ändå så obesökt.
Vi rattade lite på radion och Mecklenburg-Vorpommern-radion spelade musik från 80-talet som fortfarande går hem i Tyskland. Vi körde genom Nyköbing-Falster, Nakskov, Vordingborg och Nästved. Hade jag levt på 1600-talet hade det här varit lika bekant för en skåning som Växjö är i dag.
Nu får vi nöja oss med att göra det till en semesterutflykt. Så långt har vi i gamla Östdanmark flutit från danernas rike sedan 1658. Men oavsett medborgarskapet, så är Mön så nära och så vackert att det är skam på torra land att det är så okänt 15 mil bort.
0 kommentarer