Det är bara att skriva

Hur går det med romanen?

En fråga som jag får höra då och då. En helt rimlig fråga. Särskilt eftersom jag har berättat vitt och brett om att jag har tagit mig för att skriva en.

Men svaret är komplext. Det är inte bara att sätta sig ner och skriva en roman om man inte har gjort det tidigare. Faktum är att det inte alls är i närheten av att vara så. Det är vad jag har lärt mig de senaste två åren.

Jag levde i villfarelsen att om man kan skriva det ena kan man skriva det andra, har man skrivit tidningsartiklar och reportage ska det vara en baggis att sätta ihop en roman. Men jag har insett att det faktiskt är helt olika saker.

Längden är en av skillnaderna. Även om jag har skrivit reportage på 20 000 tecken är det inte i närheten av hur lång en roman bör vara. Själva mängden text gör det mycket svårare. Det finns inget sätt att ha överblick över allt vid varje givet tillfälle. Det går inte heller att läsa igenom på en kvart och konstatera om det hänger ihop. Här gäller det att lita på sin känsla, sitt minne och på att processen i slutet även innehåller flera redigeringsfaser.

Särskilt när man skriver sin första roman är det en utmaning att man inte kan överblicka allt samtidigt. För samtidigt som jag skriver söker jag min romanröst, hur jag låter, mitt språk. Jag oroar mig för att jag inte ska låta likadant i början och slutet. Det skrämmer mig att det inte ska hålla ihop.

En annan skillnad är att tidningsartiklar och reportage alltid är baserade på verkligheten. Det finns en given händelse som ska beskrivas, givna personporträtt som ska tecknas och ofta givna mallar för hur man brukar skriva. För romaner är det annorlunda. Där är allt möjligt och världen, personerna och händelserna finns inte än, utan måste skapas av mig själv. Innan jag ens kan sätta mig ner och skriva behöver jag alltså skapa den värld jag ska beskriva. Det är något nytt. Det är annorlunda mot att gå ut och titta på den och skriva ner den.

Så hur går det med romanen?

”Sanningen är att jag är inne på min fjärde”

Tja, sanningen är att jag är inne på min fjärde. Det betyder inte att jag har skrivit tre, utan bara att jag har halvskrivit tre och lämnat dem. Det betyder inte heller att de är lämnade för all framtid, utan bara att jag finner mest energi i att skriva den fjärde just nu.

Det ni ser på bilden är min fjärde. En samling sidor som jag förra helgen strödde ut över ett bord för att bringa ordning. Det gav mig skjuts. Jag flyttade det intressanta närmare början. Satte fokus på intrigen. Gjorde det rimligt att anta att någon vill fortsätta från sida ett, till två, till tre, till fyra och hela vägen till slutet.

Har jag långt kvar då? Troligen. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, försöker hitta lusten i att bara skapa och skriva och inte tänka på vad det ska bli. För det är ju därför jag gör det från början.

I slutändan är det lätt att börja på en roman. I slutändan är det enda som räknas att slutföra den. Att tro tillräckligt mycket på sig själv är nyckeln för att nå dit.