Gestaltning är när man får saker i sin berättelse att bli så levande att läsaren känner sig närvarande. Och det får man när man beskriver saker så in i helskottas bra som man bara kan.
Det har jag lagt mycket energi på i mitt fjärde romanförsök, att beskriva saker så bra jag kan. Det är detaljer på hur det luktar damm i redskapsboden nere vid bryggan och hur det där dammet dansar i solljuset som silar in mellan plankorna. Det är hur det känns när huvudpersonen ligger på marken i tallskogen och kottarna skaver mot smalbenen när han spanar på grannstugan. Det är hur mamman hänger tvätt och tygerna fladdrar i vinden som kommer in från sjön och får dem att snurra sig innan hon tvingar fast dem med klädnypor.
Men det kan bli för mycket.
I bland är det bättre att berätta.
Vara mer pang på. Bara säga att han sitter i boden och att det luktar damm. Säga att han ligger på marken. Säga att hon hänger tvätt.
Vi har en ny deal, frun och jag. Det är första gången jag har gjort en liknande deal med någon.
Tidigare har jag varit livrädd för att släppa in folk i mitt skrivande, för jag tänker att kreativiteten dör så fort jag gör det. Teorin här är att alla människor blir lite stolta när de är klara med en sak som de kan visa upp och att vi alla blir lite glada när någon klappar oss på axeln och säger bra jobbat. Så om man visar upp för tidigt och låter folk klappa en på axeln bara för att man har börjat, då går det lite trögare att fortsätta efteråt. För att man redan har blivit stolt och för att man redan har fått beröm.
Hur som helst.
Nu läser jag vad jag har skrivit för min fru regelbundet. Den här gången hela mitt fjärde försök till roman från början.
Och hon la sig ner på soffan.
Och hon gäspade.
Och hon hittad en filt.
Och jag fick fråga om hon var vaken.
Det var hon. Men hon var också uttråkad. Och för att vara ärlig var jag själv lika uttråkad och efter en halvtimme var jag tvungen att hoppa över flera stycken när jag läste för att det blev för mycket.
För mycket gestaltning.
Evighetslånga stycken om hur huvudpersonen klipper gräset och det luktar nyklippt gräs och svetten i pannan lackar och det luktar mer gräs och solen står lågt på himlen och solstrålarna strilar mellan grenarna ner på en vitmålad men lite skavd utemöbel där han sätter sig ner och öppnar en öl så att det klickar och pyser och skummar och bla bla bla. Du fattar.
Det blev liksom ingen action.
Efter en halvtimme hade det inte hänt ett skit i boken och vi båda suckade. Mest suckade nog jag själv, eftersom det är hårt att inse att man är fel ute.
Men det ger också möjlighet att styra om så klart, så det har jag gjort. Strukit mängder av text som lät bra när jag skrev den, men som i efterhand bara är intetsägande utfyllnad som inte bidrar till berättelsen. Och så har jag flyttat fram några av de viktiga händelserna tidigare i boken.
Lärdomen då?
Två stycken.
Att för mycket gestaltning är dåligt, för det fyller ut och slöar ner.
Att det är svårt att veta vad man skriver när man skriver. Det är först efteråt, när man läser, som man ser det. Särskilt när man skriver långt.
0 kommentarer