NOVELL | I tvättstugan stöter Berit ihop med sin granne. Tillsammans gläntar de på locket till något oerhört, något som Berit har försökt förtränga med vardagssysslor under lång tid. (Lästid ca 9 min)
Tvättstugan var belägen i hyreshusets källare. Den låg i änden av en smal korridor som luktade fuktig betong och rengöringsmedel. Utanför dörren hängde en tavla med låscylindrar som hyresgästerna kunde låsa och låsa upp för att boka. Tre timmar åt gången, fram till sju på kvällen. Berit gillade morgontiderna bäst, eftersom hennes kroknande rygg ännu inte hade blivit tyngd av dagen. Hon hade alltid en tvättid bokad och så fort hon började tvätta bokade hon en ny. Helst morgonen därpå eller åtminstone innan veckan var slut.
Just den här dagen hade Berit rivit ut alla sängkläder och plockat av fodralen från kuddarna i soffan. Det skulle bli skönt att få rent inför helgen. Dels hade det varit en varm vecka som hade fått henne att svettas mer än vanligt om nätterna. Dels skulle hennes två vuxna barn komma på besök och med största sannolikhet slå sig ner i soffan. Då ville hon inte att de skulle få vila sina armar mot otvättade kuddfodral, för så ofta satt de inte där.
Trappan ner till tvättstugan var ett elände i sig själv. Den var brant och smal och dessutom kasade hennes sandaler mot den hårda stenen så att hon flera gånger varit nära att ramla omkull. Hon ställde ifrån sig tvättkorgen på golvet i tvättstugan och rätade på ryggen. Sedan kontrollerade hon tvättmedelsfacket i tvättmaskinen och luddet i torktumlaren. Jodå, de nya grannarna hade lärt sig också. Inget irriterade henne så mycket som att behöva tvätta med andras tvättmedelsrester och torka sin egen tvätt bland andras ludd. Det hade hon gjort klart flera gånger på husmötet.
Hon drog upp lakanen från korgen och stoppade in i tvättmaskinen. Hon vred till 90 grader, eftersom det var det enda som höll dem riktigt rena. Hon hade själv växt upp på landet utan rinnande vatten där hon och mor fått värma vatten på vedspisen inför tvätten, så hon visste vad hon pratade om. Hon var tacksam över att det både fanns tvättmaskiner och tvättmedel nuförtiden. Men på tal om tvättmedel, var hade det tagit vägen? Hon satte handen mot höften och böjde på ryggen för att leta i tvättkorgen. Efter att ha rört runt bland påslakan, örngott och kuddfodral insåg hon att det låg längst ner och att hon inte behövde kämpa sig upp för de tunga trapporna igen. Det var en lättnad som gjorde henne på gott humör. Så startade hon tvättmaskinen, kontrollerade att trumman snurrade och att det rann till vatten, innan hon plockade fram sitt handarbete och satte sig ner på pallen för att sy.
Det knackade på tvättrumsdörren. Berit var noga med att stänga den när hon tvättade, för ingen annan hade där att göra. Men i bland hände det att henens granne, Agneta, kom förbi för att ta en pratstund. Berit förstod redan på knackningen att det var hon. En försynt och vag dubbelknackning som ingen annan i huset kunde åstadkomma. De andra var mer påflugna och hårdföra och därför hade hon inte mycket till övers för dem.
”Nämen får jag besök i tvättstugan,” sa Berit.
Agneta hade visserligen sin man kvar i livet, men hon kände sig precis som Berit ensam efter att vänner och bekanta försvunnit från jorden en efter en de senaste åren. Nu brukade de träffas för att prata om småsaker och stora saker, ofta i tvättstugan.
”Det är ju enda stället du håller till nuförtiden,” sa Agneta och slog sig ner på den andra pallen.
”Åja, så ofta är jag väl ändå inte här” sa Berit närmast förnärmad.
”Jag känner ingen annan som tvättar så ofta.”
”Ett par gånger i veckan är väl ingenting.”
Berit återupptog sitt handarbete. Hon tyckte om att hålla sig sysselsatt med fingrarna medan hon pratade. Det var ett sätt att känna sig nyttig, som att man fick något gjort, även om man pratade med någon.
”Vad är det i dag?” frågade Agneta.
”Lakan och fodralen till soffkuddarna,” svarade Agneta.
”Tvättade du inte kuddfodralen förra gången barnen skulle komma på besök också?”
”Jo, men det var ju säkert två månader sedan.”
Berit fortsatte sy och Agneta suckade.
”Jag tror att jag ska lämna min man,” sa Agneta.
Berit slutade sy. Hon var tvungen att kontrollera om hon hört rätt.
”Vad sa du?”
”Att jag tror att jag ska lämna min man,” upprepade Agneta.
Berit stoppade handarbetet åt sidan och spände ögonen i henne. Hon hade aldrig tidigare hört Agneta säga något liknande.
”Är du inte riktigt klok?”
Tvättmaskinstrumman slutade snurra och maskinen pumpade in nytt vatten.
”Jo, jag tror att det är just det jag har blivit,” sa Agneta.
”Vad skulle du få ut av det?”
”Vad får jag ut av att ha han kvar?”
Berit rätade på ryggen på pallen och harklade långt nerifrån halsen.
”Hör nu här. Jag vet vad det ska säga att förlora sin man. Jag har gjort det och skulle gärna få det ogjort. Ingenting blir bättre när man har blivit av med sin karl, det ska jag säga dig. Så sluta upp med de där dumheterna och var tacksam över vad du har.”
Agneta tryckte ihop läpparna och bet med käkarna.
”Du ska inte lämna din man heller. Dumheter,” sa Berit.
Hon visste att Agneta och hennes man träffades tidigt i livet, någon gång i slutet av skolgången, och att de hållit ihop sedan dess. Inte som gifta eller ens ett par från början, men som mycket goda vänner som dag för dag förstod att det var något mer än bara vänskap dem emellan. Berit kände dem inte då, men hade fått historien återberättad för sig många gånger av Agneta.
”Vad är det du saknar mest hos din man nu när han är borta?” frågade Agneta.
Berit hade inte fått den här frågan tidigare och kände sig lite obekväm med den. Hon fingrade på handarbetet på bänken. Det här var väl inget änkor brukade fundera över, vad de saknade mest hos sina män. Hon saknade ju hela honom, utan att gå in på detaljer och utan att peka ut vad hon inte saknade.
”Att ha någon att vakna upp med, Agneta. Det saknar jag mest.”
”Är det så illa?”
”Du ska inte säga så. Du har din man kvar och vet inte hur det är att inte ha det,” sa Berit.
Agneta tittade ut genom det låga källarfönstret där hon kunde se hur något vajade i solen genom det frostade glaset.
”Att bara ligga där på morgonen i en tom säng och veta att det aldrig kommer att ligga någon bredvid igen,” sa Berit, ”det är det värsta. Att jag får göra frukosten själv, äta den själv, diska själv, planera lunchen själv, som ofta blir en smörgås. Att lyssna på radio helt ensam, utan att ha någon att prata med programmen om. Sedan lägga mig i den tomma sängen igen.”
Agneta reste sig från stolen och gick fram till det frostade glaset.
”Även om jag är så här gammal, Berit, känns det i bland som att jag inte har levt något alls. Som att livet inte har börjat än.”
”Vad menar du?” sa Berit och försökte se Agnetas ansikte som var vänt mot fönstret.
”Vad är meningen med allt det här?” sa Agneta.
”Med vadå?” frågade Berit.
”Det du beskriver. Att vakna, äta frukost, laga lunch, lyssna på radio, gå och lägga sig. Vad är meningen med det?”
Berit anade vart Agneta var på väg i samtalet. Hon hade själv tänkt så på sista tiden, men aldrig medan hennes man levde.
”Känner du inte i bland att det blev så lite av livet?” frågade Agneta.
Berit svarade inte. Det verkade som att Agneta ändå var igång med en monolog som hon inte skulle kunna sätta stopp för genom att byta samtalsämne.
”Som att det var meningen att det skulle bli mycket mer? Som att det vi håller på med om dagarna egentligen bara är grundförutsättningen för resten av livet, som att vi gör allt underhållsarbete men aldrig kommer iväg för att leva det liv vi krattar omkring, som om vi har missat att leva?”
Agneta vände sig från fönstret mot Berit. Berit kände sig noggrant iakttagen, vilket hon inte var van vid.
”Berit, jag vill inte vara elak på något vis, men vad tjänar det till att du går här nere i källaren och tvättar dina kuddfodral dagarna i ända? Du har ett enda liv, en enda chans att leva på den här jorden, och det kastar du bort på att stå i lysrörsbelysningen i den här källaren på det här hyreshuset och tvätta.”
Agneta vände sig mot fönstret igen. Berit visste inte vad hon skulle säga. Hon letade efter orden, eller egentligen tankar bakom ord som hon skulle kunna säga, men hon var inte beredd på det här samtalet just nu, i dag, mitt i hennes tvättid. Hon sträckte på ena knät som började värka när hon satt för länge.
”Du ska vara glad för din man,” sa Berit.
”Det är inte honom det handlar om.”
”Vad säger han om allt det här?”
”Det är det som är problemet, Berit. Han säger inget alls. Varken om det här eller något annat. Han är helt likgiltig. Han säger att vi har det bra. Och det har vi också, om man ser till det materiella, men är det verkligen allt? Ska jag dö och inse att jag bara har gått här hemma och småpratat om tv-program med honom, vattnat blommor och hjälpt dig vika lakan?”
Berit visste fortfarande inte vad hon skulle säga. Tvättmaskinen tömde det sista vattnet och förberedde sig på att centrifugera.
”Vad drömde du om när du var barn, Berit? Vad såg du framför dig att du skulle göra när du skulle bli stor?”
Berit försökte fånga en tanke som flög förbi. Hon hade stor kjol med volanger som fladdrade i vinden när hon stod på ett torg. Någonstans i Europa. Utanför ett ornamenterat hus. Ett pampigt hus vid en stor aveny. Hon fick inte tag om drömmen ordentligt och den gled undan.
”Jag ville ha en man som jag kunde lita på och bilda familj med. Se barnen växa upp och utvecklas till ordentliga vuxna. Det ville jag,” sa Berit.
Agneta suckade och satte sig ner på pallen igen.
”Skaffa en man och föda barn. Är det allt du ville? Att vara en pusselbit i någon annans liv?”
Agneta pausade och tvekade, men fortsatte.
”Men nu då? Din man är död och dina barn har flyttat hemifrån för längesen. Var det målet i livet? Att sitta ensam kvar?”
Berit tittade ner på sina händer och strök dem över knäna.
”Förlåt. Det var inte meningen,” sa Agneta. ”Det var inte meningen att vara elak. Jag känner bara en sån enorm tomhet. Livet börjar rinna mig ur händerna. Vi har inte hur mycket tid som helst.”
Berit nickade försiktigt. Tvätten var klar och hon reste sig för att öppna luckan. Hon drog ut de blöta lakanen och stoppade in dem i torktumlaren. Full värme, minst en timme. Hon stoppade in kuddfodralen i tvättmaskinen. Sedan satte hon sig på pallen igen, plockade upp handarbetet och sjönk ner med axlarna.
”Nu pratar vi om något annat, Berit.”
Patrik Siredal
Oktober 2018
0 kommentarer