När jag tänker på sommaren tänker jag på dig

26 december 2020 | Noveller | 0 Kommentarer

NOVELL | Louise skopar glass efter glass i kiosken och längtar bort från den urtrista hemstaden. Men så, med en upphittad nyckelknippa, öppnas ett äventyr och snart gör hon en nattlig färd med kollegan som får magen att pirra. Publicerad första gången i novellantologin ”Alla tiders Helsingborg”, utgiven 2020. (Lästid ca 9 min)


Det var i juli och min högerarm hade börjat värka. Mest av bananchoklad, men även av mango. Att skopa glass i kiosken vid Gröningen var skitgöra. Faktum var att det inte bara var görat som var skit. Hela Helsingborg var skit. En liten stinkande skit till småstad.

”Nu måste det snart vara min tur att ta rast. Jag svettas ihjäl.”

”Men snälla Louise, tog du inte nyss?”

Jag gillade inte henne, chefen.

Gymnasiet var slut för flera veckor sedan och Fanny var redan borta i Sydamerika på någon rostig buss där hon skulle ligga sig vuxen. Sedan skulle hon plugga spanska ett halvår och komma tillbaka med tatueringar i nacken. Och Elin hade kommit in på drömutbildningen i Sydney och hade redan packat sina väskor. Hennes fingrar vibrerade när hon pratade om det.

Det skulle i stort sett bara bli jag kvar i stan till hösten. Jag och mina framtidsplaner som hade gått åt helvete.

”Men snälla, det är ju asvarmt här inne, bara fem minuter.”

I en och en halv månad hade jag skopat glass. Från morgon till kväll, i strutar och bägare, vid fint väder ända till solnedgången. Och den här sommaren var det ovanligt fint väder fram till ovanligt många solnedgångar.

***

”Det är väl helvete.”

Jag satt på trappan vid sidan om kiosken. Med svetten i pannan och sträckte ut min handled.

”Vadå?”

Jesper satt bredvid.

”Att de inte kan få rätt på den där luftkonditioneringen.”

”Det säljer mer glass om det är varmt.”

Smärtan i armen strålade ända upp i nacken.

”Har du stretchat den?”

Han visade på sin egen hand, böjde fingrarna bakåt.

Han var snäll, Jesper. Annorlunda. Inte så pantad som resten av glassjobbarna. Och dessutom det mörka håret som kryllade sig ner mellan plastmössan och örat.

”Känner du?”

Sa jag och höll upp händerna framför mig och fortsatte:

”Inte ens vinden från Kattegatt når till den här sketna stan längre.”

Jesper kände. Sedan sa han:

”Varför jobbar du här?”

Jag suckade.

”Jag menar, det måste finnas andra ställen att jobba på som är bättre?”

Jag kliade innanför plastmössan och sa:

”Kanske det. Fanny är i Sydamerika och Elin ska till Sydney.”

”Är det vad du hade velat?”

Jag ryckte på axlarna.

”Vad som helst utom den här skitstan. Den är för instängd. Helsingborg är inte äventyr direkt.”

Vi var tysta tills jag sa:

”Men helst Japan.”

Han nickade och tog av plastmössan så att de glansiga lockarna dinglade fritt framför ansiktet när han lutade sig framåt och sa:

”Du vill börja på designutbildningen i Tokyo.”

”Hur visste du det?”

Han log sitt oskyldiga leende. Jag blev tvungen att titta bort. Han skrattade och tittade ner i marken. Sa sedan:

”Ska du dit i höst?”

”Nej.”

Jag tittade åt andra hållet, bort mot Gröningen där det dallrade i luften mellan picknick och bryggorna. Skruvade på mig.

”Jag tackade nej.”

Sedan fick han syn på något och pekade.

”Det kanske är hittelön. Ska vi ta dem?”

Han var märkbart exalterad över nyckelknippan som plötsligt låg på asfalten framför oss.

”Äh.”

Kön ringlade utanför dörren. Jag reste mig och gick in för att göra ännu en Raketen. Bananchoklad och mango. Den var ful på bild, men jag brukade göra den med en virvel av kolasås och strössel på toppen. I värmen rann allt ihop till en enda sörja.

***

Det plingade i mobilen. Det var Fanny.

badat i vattenfall idag, du borde testa! hänger i peru, billig öl och bra stränder. och snyyygga killar! hur går det med armen?

Jag stoppade ner mobilen.

Gjorde åtta mjukglass med lakritsströssel, två Bananarama, fem storbägare och en Raketen. Som rann ihop medan jag tog betalt.

Kvinnan med t-shirten som satt klistrad över magen märkte ingen skillnad.

***

”Psst.”

Rösten kom inifrån frysrummet.

Det var mörkt.

”Kom in och stäng dörren.”

Jesper höll fram en papperslapp.

”Här.”

Jag vecklade upp den. Prydlig handstil.

”Det är adressen.”

Jag förstod inte.

”Dit nycklarna går. Jag kollade upp den.”

Bengt Langhs gata. Och så siffran tre.

Han fick den hemlighetsfulla blicken och satte sin mun mot mitt öra. Inte för nära, men jag kände hur hans varma kropp luktade av ångande deodorant under tröjan.

”Jag har ett förslag.”

Och så viskade han sitt förslag i mitt öra.

Hade det varit en annan dag, en annan sommar, en annan plats och någon annan som viskat hade jag sagt nej. Men det gjorde jag alltså inte.

Han sken upp.

Frysdörren rycktes upp och jag gav tillbaka lappen. Ett förvånat ansikte. Ett snett leende. Vad gör ni två för hemligt här inne?

Jesper tog på sin plastmössa. Jag gick ut och såg till att vi hade nog med bananchoklad i disken. Det hade vi. Nog till en dag, tio dagar, hundra dagar och tio år.

***

Klockan var nästan elva när chefen låste dörren för kvällen. Hon försvann medan hon pratade i mobilen. Vi gömde oss tätt intill fasaden. Mitt hjärta pumpade.

Jesper låste upp sin cykel som stod parkerad runt hörnet och jag hoppade på pakethållaren.

Det var nattljust som det bara är i juli.

Fönsterna på husen var öppna.

Det kluckade från Sundet när vi svepte längs Gröningen och Fria bad.

Det fanns ingen annanstans att göra av armarna.

Först försiktigt, sedan tätare.

Jag lutade huvudet mot ryggen. Inte så att det skulle kännas att jag gjorde det, men tillräckligt mycket för att känna hans tröja mot kinden.

Jag hörde hans hjärtslag.

Han luktade annorlunda nu. Varken glass eller deo. Jag drog in hans doft och den blandades med havet och varm asfalt.

Han stannade vid Pålsjöbaden, nedanför Kinesiska muren.

”Vi får gå resten.”

Jag ville inte släppa och kliva av.

Fåglarna sjöng över trädtopparna och jag blev andfådd, men försökte andas så tyst jag kunde för att höra Jespers andhämtning. Den var lätt, inte alls ansträngd. Det knastrade under skorna i backen.

***

”Nummer tre. Det är här.”

Vi hukade och såg oss omkring. En hög tegelmur med murgröna gjorde det svårt att se in. Den stängda järngrinden var enda platsen där vi kunde kika på huset. Vi kikade. Stod stilla. Lyssnade.

”Ser du något?”

”Nej. Du?”

”Ingen bil. Ingen lampa.”

Vi höll ett öga på gatan och husen intill.

Jesper tog upp nycklarna.

Mina ben hade börjat skaka. Jag ville ångra mig och springa därifrån.

”Ska vi verkligen göra det här?”

Jag tittade in i hans bruna ögon.

Jag nickade.

Han vred om, tryckte ner handtaget och öppnade grinden så att vi kunde klämma oss emellan.

Han stod nära. Vi försökte andas tyst. Letade efter plötslig rörelse.

Vi klättrade upp på en blomsterurna och satte händerna mot fönstret och kikade in. Stort vardagsrum, breda soffor, öppen spis, öppningar till flera andra rum.

Den tjocka trädörren gick upp utan ett ljud. Det var svalt inne i hallen och blev knäpptyst när vi stängde. Mitt hjärta bankade i dunklet.

Han gick först genom huset och jag följde efter. Genom köket, vardagsrummet, ett kontorsrum, badrummet, upp för trappan som knarrade på ett ställe, in i sovrum efter sovrum, badrummet, ner igen i vardagsrummet.

Ingen var hemma.

Sedan hann jag inte stoppa honom.

”Nej!”

Lamporna i taket lös upp hela nedanvåningen.

Han såg på mig. Jag sa:

”Någon kan ju se oss.”

Han log och ryckte på axlarna.

”Det är mer suspekt om vi går runt i mörkret.”

***

Vi inventerade kylskåpet och skafferiet.

”Det finns ost.”

Han plockade fram cheddar, mjukost, mögelost.

Jag hittade bröd, vindruvor, kex.

”Bubbel?”

Han stod med en flaska i handen.

Jag fick dåligt samvete. Först bryta sig in i någons hem, sedan tömma kylen på champagne.

Jesper verkade inte bry sig och vi dukade upp på matsalsbordet under kristallkronan. Han lirkade med korken tills den sköt ut med ett dovt smack, träffade taket och landade på den tjocka mattan vid soffbordet i andra änden av rummet. Han stoppade håret bakom ena örat och hällde upp.

”Vad skålar vi för?”

Han funderade.

”För halvvägs genom en sommar av att skopa glass.”

Vi tog en klunk.

Han stoppade in en vindruva och sa:

”Jag har funderat.”

Jag satte en ostbit på ett kex.

”Okej?”

”Du gör verkligen snyggast glassar.”

Kinderna blev varma.

Han hade sett det.

***

Jesper öppnade altandörren på vid gavel. Jag försökte stoppa honom när han hittade en lampknapp bakom gardinen. Den fick hela trädgården att lysa upp. Under träden, runt staketet.

Han tog av sig strumporna.

Han tog av sig shortsen.

Han hade definitivt spelat fotboll.

Han drog tröjan och t-shirten i ett svep över det lockiga håret.

Han var sommarbrun.

Jag försökte sluta titta.

Poolen skimrade i blått när han dök i.

Jag gömde mig bakom gardinen. Tvekade. Höll armarna framför mig när jag gick ut på trädäcket fram till poolkanten. Han tittade bort. Vattnet var varmt.

Svagt skymtade stjärnorna mot den ljusa sommarhimlen.

Han sa:

”Tror du att det bara är i vår del av universum som det finns bananchoklad?”

Jag skrattade. Svarade:

”Det är evolutionen.”

Han sa:

”Om du hade fått önska vad du vill, vad hade du önskat?”

Jag blinkade bort vattnet för att se stjärnorna klarare.

”Att saker var… annorlunda.”

Han fick en sorgsen blick.

Det var tyst en stund.

Sedan sa han:

”Jag också.”

Han försökte le.

Han var ännu sötare när han var sorgsen och försökte le.

Fåglarna sjöng någonstans mellan träden och himlen.

”Vad ska du göra efter glasskiosken?”

Sa jag och han svarade:

”Jag kommer fortsätta hjälpa mamma.”

Jag nickade.

”Vad är det egentligen du gör?”

”Lite av varje.”

”Är det typ på kontor?”

Han skakade på huvudet.

”Mest snickerier och så.”

Jag tittade upp mot stjärnorna igen.

”Din pappa då?”

Han lät vattnet nå upp till hakan.

”Han jobbar i Tyskland. På något stort företag i München. Försäljningschef tror jag att han är.”

”Tror?”

Fåglarna fortsatte kvittra. Jag sa:

”Jag måste erkänna en sak.”

Han tittade på mig utan att säga något, så jag fortsatte:

”Jag måste erkänna att jag ljög om utbildningen. Jag tackade inte nej. Jag…”

Han väntade.

Jag andades.

”Jag kom inte in.”

***

Det hade blivit sent och det kändes som att vi borde ge oss av från huset, men det var något med självklarheten i hans röst när han föreslog att vi skulle sova kvar. Jag sa att jag oroade mig för att bli upptäckt, men han sa att ingen ju kommer hem mitt i natten.

Vi tog det lilla sovrummet med den stora sängen.

Han öppnade fönstret mot balkongen. Vi tittade ut över poolen, landborgskanten och skymtade Sundet ovanför trädens kronor. Jag tittade på honom där han stod i en vit morgonrock som han hade hittat.

”Vad tycker du?”

Han frågade och jag kastade undan blicken innan han märkte.

Kronborgs fyr blinkade. Det gick ett fartyg norrut.

”Lite bra är väl ändå Helsingborg?”

Jag log och sa:

”Kanske.”

Sedan drog vi undan täcket.

Jag var trött, men vaknare än på länge. Stod i linne och trosor. Han tog av morgonrocken.
Vi la oss på varsin sida, fluffade till kuddarna. Det var mjukt och fåglarnas klara nattsång nådde in. Det var som att trotsa tyngdlagen när han tog min hand. Min glass-skope-hand i sin hand.

Han var varm och min puls bultade.

Han började massera min hand.

Min onda glass-skope-hand blev masserad av hans.

”Dröm om Tokyo, Louise.”

Var det sista han sa innan vi somnade.

***

Det första någon sa när jag vaknade var:

”Herrejävlar!”

Det var jag själv.

Jag skrek det.

Rakt ut i luften.

Ljudet av nycklar mot porslin nere i hallen.

Var var jag?

Just det.

Vi skulle bli upptäckta.

De skulle ringa polisen.

Jag höll mig själv för munnen.

Jag försökte viska.

”Vad ska vi göra, Jesper?”

Han borstade sömnen ur ögonen.

Svarade inte.

”Vi måste hoppa! Annars blir vi upptäckta!”

”Hoppa? Är du galen?”

Han satte sig upp en kort stund.

”Vad ska vi göra då? Vi har för fan brutit oss in i Helsingborgs största villa.”

Det hördes steg i trappan.

En röst som sa hallå.

Jag slutade andas.

Hallå igen.

Stegen var alldeles utanför.

Jag gömde mig med täcket över huvudet.

Tystnad.

Någon stod i dörren.

Världen stod stilla.

”Vad gör du här?”

En kvinnoröst, förvånad men inte hotfull.

”Du kunde ju ha ringt.”

Sedan Jespers röst:

”Jag behöver inte ringa.”

”Vem är det du har där?”

Jag hörde kvinnans fötter mot parketten.

Jag blundade.

Ville försvinna.

Sedan hörde jag Jesper säga:

”Det är Louise.”

Mina tankar snurrade så snabbt att jag inte visste vad som var upp och ner längre.

Jag drog bort täcket tillräckligt lite för att kunna se.

”Louise, det här är min mamma.”

Och där stod hon. Jespers mamma.

***

Det var lika varmt nästa dag och kö utanför glasskiosken. Jag fyllde på bananchoklad. Jag hade försökt vara så upptagen som möjligt för att inte behöva prata med Jesper. När ingen såg messade jag Fanny:

hur pinsamt kan det bli? skjut mig bara direkt!! ring när du kan

Plötsligt var han där, inne i frysrummet.

”Psst”.

Jag tvekade och han sa:

”Förlåt.”

Han hade sina sorgsna ögon.

Jag lät mig omslutas av frysrummets mörker.

Vi stod där i våra plastmössor, jag med armarna i kors, han med händerna i fickorna.

”Varför lurade du mig?”

Han tittade ner i golvet. Vi andades imma från munnarna. Kall och kraftig.

”Jag borde inte ha lurat dig.”

”Nej, det borde du inte.”

Jag fortsatte hålla armarna demonstrativt i kors. Bara frysaggregatets fläktljud hördes. Han sa:

”Kommer du ihåg vad du sa på trappan utanför?”

”Vad har det med saken att göra?”

Han tystnade.

Jag försökte le.

”Att du behövde äventyr.”

Jag fnyste.

Han tittade ner i golvet igen.

”Jag tänkte bara att jag skulle ge dig ett äventyr.”

”Vad gjorde du av nycklarna vi hittade?”

”Lämnade till polisen.”

Han pausade.

”Det var aldrig meningen att lura dig. Jag skulle bara…”

Han fingrade innanför mössan.

”…göra något som gjorde dig glad.”

Kylan avtog lite.

I samma ögonblick ringde mobiltelefonen. Jag tvekade. Han nickade.

”Mamma, jag jobbar. Kan vi inte…”

”Du har fått brev.”

”Du behöver inte…”

”Från Japan.”

Jag svalde. Försökte förstå varför de skickade nu.

”Hallå?”

Sa mamma.

”Ja.”

Sa jag.

”Ska jag öppna det?”

Hon sprättade så att det sprakade i högtalaren. Jag hörde hur hon vecklade ut det. Tystnade.

”Det står på engelska, vänta ska jag läsa.”

Mamma läste tyst för sig själv. Jag väntade. Som att hon läste igen och igen för att vara säker på sin sak. Sedan sa hon:

”Du har kommit in Louise.”

”Va?”

”Du har kommit in på utbildningen!”

”Va?”

”En reservplats. Du ska till Japan!”

Patrik Siredal
26 februari 2020

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.