134 327 ord och jag är klar

2 maj 2022 | Skriva | 0 Kommentarer

Jag har bestämt att jag ska skriva hela dagen och så gör jag det inte. I stället är jag ute i trädgården och sår sallat och rödbeta och märgärt och pakchoi. Det behöver också göras så klart, men kanske inte just i dag när jag ska skriva.

Jag har bara några få scener kvar på mitt manus. Ändå skjuter jag på det. Kanske är det en rädsla för att inte göra de där sista scenerna riktigt bra. Kanske är det min perfektionism som spänner greppet runt min hals och tvingar mig att bara skriva om det blir bäst i världen och om jag inte lyckas med det så säger den att det är bäst att inte göra något alls.

Undermedvetet alltså.

Det är nog därför jag står och petar ner skrumpna miniärtor i pallkragen.

Men så bestämmer jag mig för att det får var nog, att jag måste fokusera och bara få det gjort. Så jag tvingar mig in till tangentbordet och datorn. Jag tvingar mig att öppna skrivprogrammet. Jag tvingar mig att sitta still framför det. Jag tvingar mig att skriva. För det är så man måste göra i bland när man är en skrivande person, att faktiskt tvinga sig att skriva. Även om man tycker att skrivandet är det roligaste man vet måste man tvinga sig. Jag tänker att det är som maratonlöpare som älskar att springa, men som ändå måste tvinga sig ut då och då när det regnar eller haglar.

Så jag sitter och tvingar mig. Och som vanligt lossnar det efter en stund. Bara jag kommer in i det lossnar det alltid. Snart sprutar jag ur mig bokstäver. De bildar ord och meningar och stycken. Det känns lätt, som en vårflod, ostoppbar och framåtrusande. För jag vet ju vad jag ska skriva, så det handlar bara om att få det gjort.

Och jag får det gjort.

Tre timmar senare sätter jag den sista punkten.

På ett tre år långt projekt har jag nått fram till stunden då jag har skrivit igenom alla kapitel och scener och stycken och meningar och sätter den sista punkten. Jag funderar inte ens på hur det ska bli där alldeles på slutet, utan det bara faller på plats av sig själv, formulerar sig på något magiskt vis per automatik.

Det slår mig plötsligt, som att jag inte har räknat med det.

Jag är klar.

Det finns text till alla kapitel och scener.

Det är som jag har läst att andra författare som lyckas bli färdiga säger, att man vet att man är färdig med sitt manus när man bara är det, när man har skrivit så långt att man inte kan skriva längre.

Det var hit jag skulle.

Det här är nollpunkten jag har letat efter i tre år.

Men så klart, det är en sanning med modifikation att jag är färdig. Helt färdig är jag inte. Nu återstår att åtgärda säkert tjugo problem som jag har i en lista, allt från att skilja på träd i den stora skogen och i den lilla skogen, till att ge alla personer en trovärdig bakgrund som får dem att agera på rimliga sätt. Sedan har jag synpunkter från läsare som jag fått längs vägen som jag ska ta hänsyn till. Efter det ska jag läsa alltihop i ett enda svep och för första gången på riktigt uppfatta helheten i det jag har skrivit under tre år. Sedan skriva om, pussla med formuleringar, stryka scener, lägga till scener, dra ner och dra upp på miljöbeskrivningar, personbeskrivningar, scenbeskrivningar, tempo och händelser.

Sedan kanske, och bara kanske, är jag helt färdig.

Men just nu är det en underbar känsla att ha nått hit.

134 327 ord.

En milstolpe.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.