Det finns två typer av romanförfattare: de känslodrivna och de strategiska. Vet man inte vilken av grupperna man tillhör upptäcker man det snart.
De som är känslodrivna sätter sig ner och bara skriver. De går på känsla, rider på vågen, följer karaktärernas steg dit de går. De börjar ofta med en idé och lyckas spinna vidare utifrån den efter hand.
Om man vill vara lite kritisk kan man säga att de springer iväg utan att riktigt veta vart. Om man vill vara lite positiv kan man säga att det är ett bra sätt att komma igång.
De strategiska däremot, de har det svårt till en början. De fastnar tidigt och kan inte trycka en enda tangent innan de har listat ut vart berättelsen ska ta vägen. De gör karaktärsbeskrivningar, utvecklingskurvor och scenbeskrivningar, ofta långt innan de har skrivit ett ord.
Om man vill vara lite kritisk kan man säga att de lägger väldigt mycket tid på att planera utan att få ner en enda mening text som faktiskt ska användas. Om man vill vara lite positiv kan man säga att de är ganska förutseende.
Själv hoppades jag länge att jag var det förstnämnda, en känslodriven författare.
Tills jag förlikade mig med att jag aldrig kom vidare från sidan 20.
Och insåg att jag ju faktiskt inte visste vart jag skulle.
Och därför inte kunde fortsätta.
Eftersom jag egentligen är en såndär planerare.
Så nu planerar jag. Romanen jag skriver på just nu har jag planerat ner i minsta händelse. Det är oerhört praktiskt, för jag vet exakt vad som ska hända och i vilken ordning.
Men om sanningen ska fram är det också lite tråkigt.
För det som tidigare var ett äventyr, det som överraskade mig, tog mig på vägar jag inte kände till, har nu blivit som att fylla i blanketter. Jag vet ju vad som ska skrivas, jag ska bara sätta mig ner och göra det.
Det där är nackdelen för oss som gillar att planera, att när planerandet är över, då är det bara hårt arbete kvar.
Just nu längtar jag tills det hårda arbetet är över och jag kan börja finjustera i språket.
0 kommentarer