Jag ska föreläsa på min gamla folkhögskola. Jag kollade upp hur länge sedan det var jag slutade där. Fyra år. Fyra hela år! Det är absurt hur fort man blir vuxen.
Min gamla lärare vill att jag berättar om vad som hände efter studierna. Jag måste fundera för att veta.
Låt se. Sommarjobb på Systembolaget, sommarjobb på tidningen, höstjobb på Systembolaget, höstjobb på tidningen. Inhopp lite här och där på olika redaktioner och allt längre vikariat. Sedan två riktigt långa. Och så, plötsligt, en ledig tjänst.
Sedan jag fick den är det ingen hejd på hur fort saker har gått. Radhus, sambo, katt. Köpt grill. Klippt gräset. Varit på årsmöte i bostadsrättsföreningen. Det är som sagt absurt hur fort man blir vuxen.
Sedan ska jag berätta om hur arbetsmarknaden ser ut. Som långt ner på den där las-listan är min syn inte överdrivet optimistisk. Vd:n besökte lokalredaktionen och visade kurvor som pekar åt alla möjliga håll, men knappt en enda åt det rätta. Fem kollegor får lämna företaget, en nybliven pappa med skrivbord bara några meter från mig.
Människor behöver hopp för att trivas. De måste tro på det de gör. Mediebolagen famlar efter inkomstmöjligheter när färre vill bläddra i döda träd. Det krävs något nytt som rullar in kulor. Svaret dröjer.
Det ska jag berätta för dem på folkhögskolan. Att tidningarna darrar ända ner i grundbultarna och att demokratin hotar att kollapsa när tredje statsmakten sjunker. Men också att det kommer en tid efter det, när journalistikförpackningarna har hittat sin nya form och kan göra redaktioner till inspirerande arbetsplatser igen.
Och så ska de få min nyhetschefs tips på hur man framstår som bättre än sin arbetskollega och kniper jobbet framför ögonen på hen. Finns det bara bröd till några stycken får de andra gå hungriga. Se till att det inte blir du.
0 kommentarer