Journalister är riktiga egocentriker. Jag trodde länge att det var en skröna, men i går kväll hittade jag mig bläddrande i mina gamla artiklar. Ja, för jag har ju sparat alla så klart, egocentriker som jag är.
Jag hittade mycket som jag inte vill nämna. Allt här i världen kan man ju inte vara stolt över och än mindre hasa upp på offentlighetens offerbord så här i efterhand. Men så hittade jag den här. En tv-krönika från tidigt 2014-tal.
Den är inte storstilad. Inte heller världsviktig. Men den är så elak och hårdhudad att jag nästan får rysningar. Och så undrar jag om David Hasselhoff har läst den. Och om han blev arg.
Saxat ur Helsingborgs Dagblad 1 mars 2014:
Hasselhoff ger mig mardrömmar
David Hasselhoff sitter på pottkanten. På sätt och vis har han själv satt sig där genom att tacka ja till det ena konstiga uppdraget efter det andra. Hans nya svenska talkshow på TV3 är verkligen inget undantag.
På pottkanten kan han bara göra en sak – driva med sig själv. Och visst är självdistans och självironi två av de finaste egenskaper som en människa kan bära, men bara i viss mängd. David Hasselhoffs mängd överstiger alla rekommendationer för dagligt intag med råge.
Ena stunden skrattar jag åt hela spektaklet och att inte ens han själv verkar tro på det. Andra stunden blir jag helt kall och mår illa. Vem är offer i den här soppan och vem har övertaget? Är det synd om honom? Är det synd om mig?
Egentligen är det magiskt att en så tafflig talkshow kan väcka så många existentiella frågor att producenten av vilket andligt program som helst borde bli grön av avund. För tafflig är den. Hasselhoff pratar som en cirkuspresentatör. Gästerna får aldrig några frågor som går att besvara. Om de ändå lyckas tänka ut ett svar får de aldrig berätta. För snart ska Hasselhoff berätta om vad han tycker, vad han har upplevt, vad han anser borde vara svaret på frågan.
Allt faller platt. Om han bara hade lagt den där självdistansmasken åt sidan för några sekunder, då hade jag i alla fall kunnat ana att det finns en människa där inne och förhålla mig till hans självdistans i förhållande till den, men han lämnar ingen öppning, allt är fejk.
Jag undrar om det är han eller jag som drömmer mardröm, kallsvettig och snårig. Jag famlar efter något att hålla mig i, men tappar greppet. ”Why are you famous?” frågar han sina gäster. Well, sluddrar jag i sömnen, why are YOU famous, David Hasselhoff?
Visst är det en rolig idé att låta honom göra svensk talkshow. Tanken på att låta en helt okunnig person intervjua några av Sveriges kändisar är i vissa delar briljant den också. Och absurditet kan emellanåt vara ett genialt drag för att skapa humor och intressanta situationer.
Men det lyckas inte. Han är för medveten om att det är ett spektakel och att han får betalt för att driva med sig själv. Det blir som en metatalkshow där han driver med att han driver med sig själv. Och någonstans där tar de existentiella frågorna över och gör mig matt. Innan jag hinner skratta.
Hasselhoff har blivit som en självuppfyllande profetia. Ju mer man sitter på pottkanten, desto djupare pottkantsmärken får man på skinkorna. Har han ingen manager?
0 kommentarer