En femårsplan senare har jag skrivit på ett avtal med mediekonglomeratet om att sluta på dagstidningen. Ett avtal man inte kan tacka nej till.
Avtalet är inte särskilt bra (jag är belagd med tystnadsplikt om innehållet så att konglomeratet slipper skämmas), men det var inte heller poängen. I stället var poängen att göra sig av med överflödig arbetskraft när tidningsbranschen sjunker allt djupare i dödens dal.
För min del är avtalet ett sätt att rädda mig själv från att dras med. För förutsättningarna att göra det som jag en gång lockades av har blivit allt sämre. Saker måste ta mindre tid, passa en färdig mall, vara exakt antal tecken i rubriken och framför allt bara fylla ett utrymme. Ingen diskussion om innehåll eller kvalitet. Ett slags löpande band av materia som levereras i bulk.
Jag ska dock inte sticka under stol med att jag faktiskt hade blivit uppsagd om jag inte skrivit på. Ett besked som sved innan jag fått det, men mest för att det innebar a-kassa och arbetsförmedling. Gråta över journalistiken har jag slutat med.
Varje avslutad femårsplan innebär också början på en ny. Den här gången hakar de i varandra på ett betryggande sätt. Knappt hade jag ställts inför ultimatum. En annons, en ansökan, en intervju och ett kontrakt. Den 12 januari börjar jag som skribent på Prisjakt i Ängelholm. Från det gamla till det nya. Omställningen kunde inte ha varit tydligare.
Mina förhoppningar är naturligtvis stora. På att det ska finnas en vision, ett mål, en tanke med vad organisationen gör. Sådant som har saknats på dagstidningen de senaste åren. Om det dessutom finns någon som säger ”bra jobbat” emellanåt hade det varit ännu bättre. Ingen gör sitt bästa i fem år utan att få något tillbaka. Enda återkopplingen kan inte vara i samband med det årliga sparpaketet.
Eftersom det är nyårsafton passar jag på att önska alla mina gamla kollegor – som faktiskt är de bästa man kan begära – ett gott nytt år. Må allt bli bättre 2015.
0 kommentarer