Det finns få saker som kan göra en människa så sentimental som en riktigt stor pappershög. Det är inte papperna i sig själva så klart – även om det är synd om träden – utan det arbete som de representerar. Ett nästan oändligt antal människoöden som jag har plöjt igenom på jakt efter nyheter.
Efter två och ett halvt år på Landskronaredaktionen har det blivit dags att flytta. Till Båstad. På sätt och vis dit det en gång började. Tråkigt att lämna en välfungerande och trevlig redaktion som den i Landskrona, men roligt att återse det som jag en gång i tiden plöjt ner nio månaders arbete i.
Tidningsbranschen är hård. Ingen vet vad som väntar runt hörnet. Men som min vikariekollega brukar säga går det inte att gräma sig för mycket över det. I stället får den som ges den unika möjligheten att jobba på en redaktion göra sitt yttersta för att ta sitt uppdrag på allvar.
Sett i det ljuset är en stor pappershög naturligtvis något att vara stolt över.
Men att skilja sig från saker – oavsett om det är papper, arbetsplatser eller människor – är alltid sentimentalt. Det innebär att man måste titta tillbaka och sammanfatta för sig själv, reflektera över vad man har gjort bra och dåligt, minnas roliga och tråkiga stunder. Det blir som att skilja sig från en del av sig själv, lämna en del av sig själv kvar och gå vidare.
Tänk om allt hade varit som det alltid hade varit. Usch, livsleda.
0 kommentarer