En sista gång

9 december 2017 | Vara människa | 1 kommentar

Vår katt är död. Det är så hemskt att jag knappt förstår det. Plötsligt var han där, strykande, jamande, nyfiken och kelig. Nu är han det inte. Saker kan ändra sig så snabbt. Liv kan försvinna så fort. Så fort att man knappt hinner förstå att det är sant.

Sex år har vi varit sambor, jag och han. Jag skrev ett inlägg för ett år sedan om vårt samboskap. Det var en resa från vrånghet till kärlek. Från misstänksamhet till tillit. Som nu har blivit en resa till tomhet. Höftproblem, knäproblem, förstoppning. Det senaste året har inte varit roligt för honom. Bara för några veckor sedan drog tandläkaren ut alla hans tänder utom två.

Och så en morgon är golvet i hela lägenheten plötsligt täckt av blodfläckar. Han springer runt och vet inte vart han ska ta vägen, försöker kissa överallt, kan inte stå stilla. Vi torkar blod, ringer veterinären, försöker förstå vad som har hänt.

Under hela den tid som jag har känt honom har det varit en pina att få iväg honom till veterinären. Han gillar inte buren, fräser, morrar, klöser och biter för att slippa den. Han är till och med så rädd för den att han brukade kissa på sig när vi plockade fram den. Och det är klart, med allt som han har genomgått hos den där veterinären kan jag förstå honom.

Men den här gången, medan vi torkar och ringer, öppnar han själv dörren med sin tass, kryper in, vänder sig, står och skakar, för att han inser att det är dags.

Själv ligger han stilla på britsen, viftar lite på svansspetsen, lyssnar på vad vi säger, förstår förmodligen, fortsätter ligga stilla.

Två timmar senare ligger han på en hård brits på djursjukhuset och vi har fattat det beslut som kommer att avsluta hans tid på jorden. Vi gråter, kan knappt prata. Det går förmodligen inte att göra något, åtminstone inte något vetenskapligt beprövat och när en katt blöder från urinvägarna kommer det förmodligen att sluta med en avancerad operation. En till, efter den som han var nära att stryka med i för något år sedan när grannkatten hade bitit itu hans mage.

Det känns inte värdigt. Inte värdigt att låta honom genomgå ännu mer. För att han har alla de andra problemen. För att en bortopererad njure inte kommer att lösa hans höft, knä och förstoppning. Inte heller få hans tio tänder tillbaka.

Själv ligger han stilla på britsen, viftar lite på svansspetsen, lyssnar på vad vi säger, förstår förmodligen, fortsätter ligga stilla.

En sista puss på pannan och vi lämnar honom kvar i rummet.

En timme senare drar han sitt sista andetag medan vi klappar honom med pekfingret i pannan. Ögonen är simmiga av narkosmedlet. Han vilar huvudet mot ena tassen och veterinären knyter en rosett runt den andra, där sprutan gått in. Vi säger hejdå, stryker honom över nosen, under hakan, och några gånger till över pannan. Pussar på hans svarta päls en sista gång.

Vill ni lägga honom i kistan själva? frågar veterinären. Det blir för mycket. Det får räcka så här. En sista puss på pannan och vi lämnar honom kvar i rummet.

Tomt när det inte gungar till i sängen när han hoppar upp för att sova med oss, tätt intill ryggen eller på fötterna.

Hemma är det tomt i fönsterkarmen. Lika tomt på stolarna under matbordet. Lika tomt när vi öppnar skåpet i köket där maten finns och han inte kommer. Tomt när det inte gungar till i sängen när han hoppar upp för att sova med oss, tätt intill ryggen eller på fötterna. Lika tomt på morgonen. Ingen som vill ha mat, ingen som vill att vi ska vakna, ingen som försöker slicka oss på näsan. Ingen som petar med en av klorna mot badrumsdörren för att komma in och kolla vad vi gör. Ingen som stryker sig mot skohyllan och kylskåpsdörren. Ingen som ställer sig på bakbenen, lutar frambenen mot köksskåpet och jamar för att fråga vad vi gör på diskbänken. Ingen i ögonvrån. Bara tomt.

Den rosa musen som han brukade slita i stycken och sedan trösta.

Hans grejor finns överallt. Hans matskål, vattenskål, leksaker. Så många gångar han har slickat kanterna i dem och lekt med dem. Den rosa musen som han brukade slita i stycken och sedan trösta. Som han bollade mellan sina framtassar och gned mot sin kind. Den ligger ensam i fönsterkarmen nu. På hans favoritplats. Där han brukade sitta och hålla koll på trädgården och oss.

Och hans sugrör. Som han petade ner från bordet med sin tass och lekte med. Just sugrör. Det roligaste han visste att stjäla och leka med. Bortsett från den begagnade gitarrsträngen. Den kunde han springa efter hur länge som helst. Jaga, tugga, jaga igen.

Säga hejdå. Säga att det räcker så. Säga att det var fint så länge det varade.

Jag önskar så starkt att man i bland kunde spola tillbaka verkligheten och återuppleva saker. Njuta av dem en sista gång. Stryka honom en sista gång under hakan. Lyfta upp honom en sista gång och låta hans haka vila mot axeln. Leka med honom en sista gång. Kanske kurragömma, som han brukade älska. Som vi lekte när vi precis hade blivit sambos. Sedan kela en liten stund och vinka åt varandra en sista gång. Hans vita tass i en sista vink till dem han älskade mest. Säga hejdå. Säga att det räcker så. Säga att det var fint så länge det varade. Säga tack för allt och för det vi hade. Kanske bara ligga lite för länge i sängen och mysa och kurra och andas en sista gång. Sedan låta honom springa ut i trädgården där han älskade att ligga i solen och titta på fåglar och känna vinden i pälsen. Låta honom ligga där och bara ligga. På en plats som han älskar och känner sig trygg på. Bara en sista gång. Bara en sista gång sträcka på sig, vända magen upp mot himlen, dra öronen bakåt och njuta.

Men i bland finns det inga sista gånger.

Så ta hand om dig Vimse. Och kom hem igen om du ångrar dig.

1 kommentar

  1. Mamma

    Kunde knappt läsa om Vimse-gubben för tårarna bara rann på mina kinder.
    Så fina ord du skrivit om honom. Jag förstår att ni saknar honom mycket.
    Hoppas han har det fint i sin lilla katt-himmel.
    Kram på er

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *