Våren alltså. Det är en fantastisk tid, det tycker jag också. Men det är samtidigt en fruktansvärd tid och det ska vi inte glömma bort. Jag tänker inte på vädret, solen, pollen eller något annat världsligt. Utan jag tänker på alla dessa prestationskrav som våren för med sig. De är enorma. Omänskliga. Oöverstigbara.
Ta vilken gråmulen höst- eller vinterdag som helst. Ingen förväntar sig att du ska hänga ute i trädgården, promenera i friska luften, åka på picknick eller köpa pelargoner. Det är helt okej att bara vara inomhus och fisa i soffan hela veckan efter jobbet. Man kan dra sig upp ur sängen precis innan man beger sig ut i blåsten, sega sig in genom jobbdörren, vara där åtta och en halv timme och sedan surmulen åka hem och glo i väggen utan att betraktas som något annat än normal. Men inte på våren.
Det är som att flytta från ”landet Gråbetong” till ”landet Paraplydrink” på bara några dagar
När våren kommer är man i princip psykopat om man sitter inne och gömmer sig. För på våren ska man ut och njuta, plantera, räfsa, klippa, grilla, fotografera, lyssna, umgås, åka på utflykt, tvätta, rusta upp, måla, olja, äta lunch i solen, jogga och förmodligen förr eller senare spela det vedervärdiga spelet kubb med människor som är bra på att låtsas tycka om det. Det är som att flytta från ”landet Gråbetong” till ”landet Paraplydrink” på bara några dagar och ha förväntningar från omgivningen på att integrera sig utan bekymmer.
Men det finns bekymmer. Särskilt när våren kommer överraskande snabbt. Som att alla jackor man äger plötsligt hänger i hallen eller att man plötsligt inte bara har ett inomhus att sköta om, utan att man som i ett trollslag även måste sköta om ett utomhus med gräsmatta, häckar, rabatter, blomsterkrukor, biltvättar, cykelreparationer, dynvädringar och första solbrännan som alltid kommer lika oförberett. Har du inte trädgård kan du stryka hälften av det här och skatta dig lycklig, vilket kan vara en liten tröst. Själv har jag trädgård.
Inget ser så ödsligt ut som en oplanterad blomkruka när solen skiner.
Det går så klart att strunta i allt det här och att fortsätta fisa i soffan ytterligare några veckor innan man har anpassat sig. Men det är också en sorglig lösning. Inget ser så ödsligt ut som en oplanterad blomkruka när solen skiner. Inget ser så skitigt ut som en vinterdammig cykel. Ingen verkar så tafatt som en vintersoffare som inte har insett att vinterjackan ska av och solglasögonen på. Vi förväntas ruska av oss vintern så snabbt det bara går.
Men jag ska inte beskylla någon oskyldig människa för att ha alla dessa förväntningar på andra medvetet. Förmodligen är de en del av evolutionen, ett sätt att ta vara på de här få dagarna då det faktiskt går att vara utomhus och tycka att det är härligare än att fisa i soffan. Och för det får vi väl ändå vara tacksamma. Att vi faktiskt har utrustats med förstånd att förstå att det är dags att sätta fart om vi inte ska missa allt och vakna upp i september och inse att vi gått miste om något.
Så kanske är det bara att ta sats och kämpa sig igenom den första, vårliga entusiasmen och göra allt som ska göras, för att sedan koppla av och njuta på riktigt. Ta tjuren vid hornen. Hälsa våren välkommen. Tvätta mysbyxorna.
Det får bli min plan. Jag skriver upp att tvätta mysbyxorna på att göra-listan också.
Typiskt. Ännu ett prestationskrav.
0 kommentarer