Frun och jag spanar efter hus. Vi tar på oss promenadskorna, glider förbi på trottoarerna. Snygg trädgård. Tråkigt tak. Fönsterna är för låga. Den balkongen alltså.
Ju mer man tittar, desto svårare blir det.
Men vi har snävat in urvalet. Gärna något toppigt, kanske från 20-talet, helst inte för långt från butik och busshållplats, om det går med en lagom stor trädgård åt väster.
Förutom det letar vi efter själ. Något som känns som hemma, som är lugnt och harmoniskt, som omsluter men ändå inte stänger in. Något som inte är för spretigt utan väl sammhållet. Något som är en smula unikt utan att vara allt för tillkonstlat.
Sedan är det fråga om placering.
När jag åker tåget över åkrarna är jag säker på att jag inte vill bo där ute bland råkor och svart jord. Jag har gjort det och det lockar inte. Det finns en tomhet på landsbygden som jag inte klarar av.
Men när jag har varit hos vänner på landet över en helg och kommer tillbaka till stan slås jag av hur jag ogillar trafiken, oljuden och opersonligheten. Landet är så lugnt och behagligt. Där kan man fokusera bättre.
Värre blir det om jag tänker på hur skönt det är att åka skidor i Alperna och bo intill en bländande blå alpsjö med friskt gröna kullar. Eller hur överväldigande inspirerande det är att ha tillgång till hela New Yorks nöjesutbud om man bor i en skyskrapa där. Eller hur skönt det hade varit att flytta ut på en egen ö i Stockholms skärgård och vara tvungen att ro en halvmil varje dag för att nå fastlandet.
Allt handlar om perspektiv.
Men med oändligt många perspektiv kommer oändligt många alternativ.
Hur hittar man kärnan i allt det där? Något man kommer vara nöjd med oavsett perspektiv?
Vi fortsätter spana. Trottoar upp och trottoar ner. I förhoppningen om att det en dag ska ramla över oss och kännas självklart.
Ske husgudens vilja.
0 kommentarer