Att inte sammanfatta ett decennium

3 januari 2020 | 0 Kommentarer

Nytt år, nytt decennium. Jag ser på sociala medier att andra sammanfattar vad det gångna decenniet inneburit, ofta genom att nämna de viktigaste händelserna. Jag skulle kanske också göra det, men sanningen är att jag inte orkar.

Kanske har de betydligt enklare och mer lättöverskådliga liv än jag, eller betydligt bättre minne, eller ett annat sätt att se tid. Men för mig är ett helt decennium något märkligt som inte går att överblicka i en handvändning.

Jag skulle behöva bläddra i fotoalbum, läsa anteckningar, leva mig in i hur jag kände för tio år sedan.

Jag skulle behöva bläddra i fotoalbum, läsa anteckningar, leva mig in i hur jag kände för tio år sedan. För cirka tio år sedan var jag nyutbildad, på väg in i journalistyrket, tillbakaflyttad till Helsingborg, hade sommarjobb, skaffade min första egna lägenhet, köpte min första bil.

Sedan dess har jag haft 30-årsfest, bytt karriär, köpt bostadsrätt, börjat klippa gräsmattan, blivit gift, fått mer panna, bytt namn, kommit betydligt närmare 40.

Att sammanfatta det där är som alla förstår inte så lätt. Eller så är det bara sådär andra människor gör – rabblar upp ett gäng saker som de upplevt och lämnar det därhän.

Är det bara jag som tycker att ett decennieskifte kräver mer än att bara rabbla upp? Man borde ju rannsaka, värdesätta, förneka, omgruppera, gråta, ta fram nya strategier och försjunka i djup nostalgi över den tid som flytt.

Det enda som är värt något är att leva, inte att ha levat.

Och i så fall, om det är det man borde, är det förklaringen till varför jag inte orkar.

Oavsett är det gamla decenniet över och det nya här. Det skrämmande med tid är att den inte väntar. Det enda som är värt något är att leva, inte att ha levat.

Den där sista meningen har jag snott och det var trist att det nya decenniet skulle börja med det. Men om tio år är det glömt.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *