77 watt

Lampan över matbordet har gått sönder och jag tar mig ner i källaren för att leta efter en ny. Jag har en låda som innehåller det mesta i belysningsväg. Med tiden har den kommit att rymma glödlampor med eller utan frostat glas, kvicksilverhaltiga lågenergilampor som tar en minut på sig att värma upp, spröda halogenlampor med känsliga spröt, samt moderna LED-lampor som kräver avancerade mikrochip för att producera diodljus.

Men jag hittar ingen som passar.

Ingen förutom en halogenlampa från halogenlampornas barndom.

Jag läser på förpackningen. Jag blir förskräckt över vad jag ser. Jag letar lite till, men det är det närmaste jag kan komma.

77 watt.

I klimatkrisens era är 77 watt som att flyga tur och retur till Thailand bara för att man gillar att äta flygmat. I klimatkrisens era är 77 watt som att elda oljepanna med öppna fönster. I klimatkrisens era är 77 watt som att äta rött kött när andra ser på utan att skämmas.

Jag drar lampan ur pappförpackningen och håller upp den mellan mina fingrar, hanterar den varsamt som att det är kärnbränsle jag laborerar med.

Jag skruvar noggrant i den i gängorna och kontrollerar att den sitter fast ordentligt.

Sedan går jag till väggen, placerar handen över strömbrytaren och räknar ner för mig själv. Jag spetsar öronen, väntar mig förmodligen att kablarna ska smälta i väggarna, att grannarnas hus ska slockna och att hela södra elområdet ska överbelastas för att jag bränner av min uråldriga 77-wattare.

Men inget av det där händer.

I stället skänker lampan ett varmt och behagligt ljus över middagsbordet. Inget surr, inget blink, ingen dålig uppdateringsfrekvens. Det bara fungerar.

Jag lämnar rummet och kommer på mig själv med att inte släcka. Det skaver i samvetet medan halogenen bränner sina watt. Jag känner mig smutsig och släcker igen, bestämmer mig för att bara tända i nödfall framöver.

77 watt.

Som en kärnstridsspets.

Jag skriver upp ny LED-lampa på inköpslistan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *