Tandhygienistbesök.
Det är något med att tandhygienister alltid ska ge en dåligt samvete.
För att man inte använder tandtråd. Och om man använder tandtråd för att man gör det fel. Och om man gör det rätt för att man gör det för sällan. Och om man gör det tillräckligt ofta, typ en gång i veckan, för att man inte gör det varje dag. Och om man efter många år lyckas göra det varje dag, naturligtvis för att man inte gör det ytterligare en gång. Helst två.
Hon petar i mina tandköttsfickor och säger att några är djupa och att det är illa.
Hon slipar och spolar så att jag håller på att drunkna av flodvågen i svalget.
Med smidiga fingrar manövrerar hon sin lilla metallspatel med krok allra längst in, ända in till visdomständerna, och petar på dem som att de ligger och sover. Hon säger att de där, de måste nog bort.
Vill jag ta bort dem, frågar hon. Och jag säger att jag inte vill ha dem kvar om de orsakar problem.
Orsakar de problem, frågar jag. Och hon förklarar att de puttar på tänderna intill och att det är det som gör tandköttsfickorna så djupa och frodiga, som marinergraven, fulla av levande organismer som människan inte identifierat än.
Så vi bokar ett nytt besök där en tandläkare kan titta på de sneda visdomsbestarna och bedöma om de måste x:as.
Det är så hon säger det, att de kanske måste x:as, som ett hemligt kodord, en besvärjelse.
Så tar jag på mig jackan och är på väg att lämna undersökningsrummet.
Då skiner hon upp. Och säger:
Men annars ser det bra ut.
0 kommentarer