När det bara flyter

Och så sitter jag vid skrivbordet framför datorn och ska skriva.

Jag har preppat genom att läsa ett par kapitel i Twyla Tharps bok The Creative Habit, lyssnat på musik, försökt att sluta tänka på annat, möblerat om i pennstället.

Allt för att komma i stämning.

Ändå sitter jag där, rädd för att det ändå inte ska gå, att jag ska känna att det är jobbigt och dåligt och tråkigt och förgäves. Det som gnager inuti mig. Det som har fått mig att inte skriva på flera veckor. En stor knut.

Tvivlet får fäste när jag börjar ändra namn på etiketter i Scrivener, byter bakgrundsfärg och går igenom alla inställningar, googlar efter bättre belysning. Sorterar försäkringspapper.

Jag gör allt som jag har lovat mig själv att inte göra.

Jag är redo att ge upp och lämna.

Men då, plötsligt, efter alla de där stegen, efter allt som inte är skrivande och som jag vid det här laget har lagt flera timmar på, då lossnar det oväntat.

Jag börjar i någon ände, lägger till lite text, strukturerar om lite i ordningen, flyttar några textsjok mellan kapitel, skriver om en passage. Och utan att jag har reflekterat över saken har det gått över två timmar. Över två timmar med bara mig och min text.

Jag har slängt ut en ask som inte ska vara med, sett till att huvudpersonen har ett sår på ryggen i stället för asken i garderoben, introducerat ett foto som ska sättas upp på en vägg. Det känns så självklart att det skulle vara precis så och jag känner hur knuten löses upp.

Jag gillar det så starkt när det slår till, det här som kallas flow.

Jag gillar det så mycket, att vara inne i skrivandet och skapandet, att det är värt all ångest runtomkring.

Det är ju för det här jag skriver, för att känna lycka i stunden.

Vad som händer sedan vet ingen.

P.S. Bilden är tagen på en semester med frun och vänner. Det är ungefär samma känsla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *