En förtäckt glaskrossarrevolution

Min dator slutade plötsligt att fungera och går inte att starta och mitt femtonsidors arbete finns där inne, retligt oåtkomligt. Datorexperterna på universitetet har lovat att hjälpa mig att försöka få ut det imorgon.

Idag skiner solen över Tallstad och det är bara knappt två veckor tills jag ska åka hemhem över sommaren. Nästa helg är det brännbolls-vm i staden och det kommer förmodligen att bli lika galet som förra året. Själv ska jag inte spela, eftersom jag nästan hyser agg mot den här otacksamma sporten. Ända sedan första skolåren har brännboll varit ett stadigt inslag i skolgången och det verkar som att sporten är ett av de viktigaste inslagen i skolplanen. ”Barnen skall lära sig spela brännboll,” står det förmodligen minst trettio gånger i läroplanen. Varenda solig idrottslektion var det brännboll, varenda friluftsdag, varenda klassträff. Brännboll, brännboll, brännboll. I det perspektivet ter det sig ganska otroligt att jag faktiskt har flyttat till brännbollens huvudstad och att jag dessutom omnämner spelen nästa helg som något positivt. Men det är något positivt. Det är inte själva sporten som är det positiva dock, utan det som omger den. Studenterna går man/kvinna ur huse för att umgås på gräsängarna och försöka verka intresserade av spelen. Det dricks öl och picknickas och solas och alla är glada. Sedan är det utomhusfest på Fysikgränd på kvällen, en gata i studentghettot Ålidhem. Portarna på cykelgaragen öppnas upp och blir dj-bås, asfalten blir dansgolv och hela gatan blir en mingelplats, större än någon annan mingelplats i stan. Studenterna förflyttar sig från ängarna till gränden för att fira att ett studieår är över och att sommaren anländer.

Men så finns det också baksidan av Fysikgrändsfesten. Som alltid när fylleriet är närvarande gör sig också de galna upptågen påminda, vissa mer galna än andra och några faktiskt rent idiotiska. Det eldas tv-apparater, soffor och diverse bråte som släpas ut ur studentkorridorerna. Förra året sattes det t.o.m. fyr på en bil på området. Ju senare det blir och ju mer den norrländska nattskymningen sänker sig över gränden, ju fullare blir studenterna och ju jobbigare blir det att promenera fram längs mingelgatan. Det luktar eld och det ryker och man känner sig som en boll i ett flipperspel, omkringknuffad av alla fyllon. Det är baksidan av det hela. Men om man går hem i lagom tid slipper man det mesta av det och kan gå och lägga sig och försöka sova med en bild bevarad av en trevlig oorganiserad tillställning utan motsvarighet i någon annan svensk stad. Om man någon gång de närmaste dagarna efter besöker Fysikgränd igen inser man dock snabbt att myten man försöker bevara för sig själv inte håller, för när man hasar sig fram bland drivorna av krossat glas och gamla engångsgrillar och halvbrunna soffor så förstår man vad det är som har hänt. Man förstår att det har varit revolution, en studentrevolution. En gång om året släpper studenterna på sin studieångest och löper amok, kastar flaskor och eldar och grisar ner en hel gård. På Fysikgränd får man göra som man vill en gång om året, och när man måste släppa all ångest som byggts upp under ett helt studieår för att klara av en sommar med hemska sommarjobb, måste man få utlopp för den. Istället för upplopp som i Frankrike ordnar studenterna i Umeå ett glaskrossarparty på en gata i ett studentghetto. En liten förtäckt revolution.

Men det är alltså nästa helg. Däremellan ryms en vardagsvecka och den primära uppgiften för mig blir att lösa datorproblemet.