Som jag tidigare har skrivit så är studentlivet i den här segstartade staden inte i toppform. Idag gick det så långt att vi fick lägga ner vår nation, Skånes Nation.
Vi har mellan fyrtio och femtio medlemmar men ingen kommer på det vi organiserar. Har vi fest, kommer kanske två, har vi filmkväll kommer kanske en, har vi spelkväll kommer ingen. Det är bara styrelsen som är engagerad och vi är många i den som frågar oss varför man går med i en förening när man ändå inte vill delta i föreningens aktiviteter. Och nu är vi trötta på att fråga oss samma fråga om och om igen och lägger istället ner nationen, så att vi kan sova på nätterna istället för att undra. Vi är trötta på medlemmarna som inte vill aktivera sig och trötta på att anstränga oss förgäves, trötta på att försöka hitta på roliga saker som ingen uppskattar. Så vi har lagt ner nationen men fortsätter att vara en förening med samma namn. Medlemmarna skickar vi iväg till någon annan nation, ger dem pengarna tillbaka, och så fortsätter vi i styrelsen att driva vår lilla förening utan prestationsångest.
Robert D Putnam har skrivit en numera relativt välkänd bok vid namn ”Bowling Alone” (”Den ensamme bowlaren” på svenska). Den handlar om hur föreningslivet i USA är på fall och att det blir allt vanligare att människor betalar medlemsavgiften men sedan inte engagerar sig ytterligare. Putnam menar att det är ett hot mot demokratin, när människor slutar att träffas i föreningar och istället isolerar sig framför tv:n. Och visst sitter säkert många framför datorn hemmavid och pratar med folk över msn, men visst ger det lite mervärde att träffas i verkligheten, öga mot öga? Människor är flockdjur. Människor mår bra av att umgås. Demokratin mår bra av att vi umgås. Genom att träffas och diskutera saker strävar vi framåt, gör världen till en bättre plats att leva i. Och vi mår lite bättre, blir lite gladare.
Därför är det ett stort nederlag när vi tvingas lägga ner Skånes Nation och bara låta den överleva vidare med sparlågan på. Isoleringen har vunnit ännu lite land. Föreningslivet, samhället och gemenskapen har förlorat lite.
Min tes är att människorna i det här landet Sverige har blivit för bekväma. Blir jag sjuk tar staten hand om mig, förlorar jag arbetet tar staten hand om mig, är jag arg för att min grannes hund bajsar på min gräsmatta ringer jag polisen istället för att knacka på grannens dörr. Staten tar hand om oss, därför behöver vi inte ta hand om varandra. Istället för att hjälpa någon som ligger full som ett hus på gatan går jag förbi och tänker att polisen tar hand om saken. Istället för att reagera och ingripa när jag ser att någon vandaliserar en busshållplats tänker jag att det är polisens uppgift att ta hand om saken. Vi går omvägen via staten eftersom vi skyr kontakt med våra människor. Det där goda folkhemmet som så många pratar om var kanske bara en förslappningsinstitution som gjorde oss till enheter under staten istället för individer med mänskliga kontakter.
Det är några studenter som jobbar på Nationernas Hus. Det är ett hus där nationerna kan hålla sina evenamang och på helgerna är det nattklubb. De som jobbar där får inget betalt och de ställer upp för att de tycker att det är kul. Genom att de jobbar gratis kan priserna vara lägre än på andra ställen. Men trots det verkar det gå allt sämre för nationerna och Nationernas Hus, medan det går bättre för de vanliga nattklubbarna nera på stan. Istället för att samverka i en förening, för det gemensamma bättre, väljer allt fler att köpa underhållning av okända människor. Det som man skulle kunna göra mycket billigare tillsammans, låter man istället andra tjäna pengar på. Och jag själv är likadan. Jag jobbar sällan på Nationernas Hus och jag kan själv tycka att det är skönt att kunna köpa en sak utan att behöva göra en motprestation, förutom att betala, men det är synd att vi inte ska kunna hjälpa varandra och därigenom bli hjälpta själva. Istället köper vi oss bort från samarbete och medmänsklig hjälp och förstatligar vårt medmänniskoskap. Vi avtalar oss fram till isolerade öar i samhället.
Läs Putnams bok. Den är tänkvärd.
0 kommentarer