Uppdraget på reportagekursen var att skriva en krönika. Och här är den.
På bussarna som kör runt i vårt land sitter människor med gratistidningar i sina händer. Gratistidningarna är fulla av kortfattade nyheter som ger korta inblickar i vad som händer i världen. Det är i gratistidningarna människorna blir informerade om vad som händer. Att läsa en dagstidning tar för lång tid.
Medan gratistidningsläsarna åker runt på bussar sitter tusentals, framför allt unga, människor i skolbänken. De pluggar media och journalistik. På 13 högskolor, 56 folkhögskolor, ett stort antal privata skolor och på gymnasierna. Om ett tag är de färdiga med sina utbildningar och kommer att hamna på en av landets hårdaste arbetsmarknader.
Kampen om att bli sedd och hörd hårdnar. Journalister och mediebolag tvingas ta till billiga knep för att väcka uppmärksamhet och locka konsumenter. När färre har tid att läsa dagstidningen hemma vid köksbordet får man flytta produkten till platser där människor har tid att läsa, som på bussarna. I aptitlig förpackning serveras världen i lagom små doser, lagom att svälja mellan hållplatserna.
Men medan människorna skumpar gatan fram med tidningen i handen, och medan journalisterna gör allt för att synas och höras, försvinner en av journalismens främsta uppgifter undan för undan, nämligen att få världen att hänga ihop för sina läsare.
Kanske reagerar någon där på bussen över att man inte längre förstår sig på världen. Man vet att människor lever knapert i Indien och att en t-shirt kostar 79 kronor på H&M. Det vet man för att man har läst det.
Men vad läsaren inte längre förstår är att människor i Indien lever knapert just därför att t-shirten på H&M kostar 79 kronor. För att vi ska få billiga kläder måste någon slita med låg lön. Det finns det ingen kortfattad nyhet som förklarar.
Och medan bussresenären reagerar över sin okunskap om världen, sitter den nyutbildade journalisten och funderar över ungefär samma sak. På sin nya arbetsplats, där man skriver kortfattade nyheter för att nå läsarna, märker journalisten att man inte längre försöker förklara hur de olika nyheterna hänger ihop. I tidningen blir det inget samband mellan Indien och H&M, de fungerar som två olika världar.
I verkligheten är det samma värld, men oftast finns det ingen tid att utröna hur de stora sammanhangen ser ut.
Gårdagens journalister blev just det, journalister, för att de var intresserade av samhällsfrågor. Idag blir man journalist för att man vill synas i media. Och kampen är hård och tar mycket energi, så när ska man orka engagera sig i samhällsfrågorna?
Det är journalisterna som förmedlar bilden av världen till folket. Det är genom det man läser i tidningar och ser på teve som man bildar sin världsbild. Men om de som ska förmedla bilden av världen inte är intresserade av samhällsfrågor och orkar förstå sammanhangen, då undrar jag hur läsarna och tittarna ska kunna förstå sig på samhällsfrågorna.
Och än mindre påverka. För att kunna påverka måste man veta hur saker hänger ihop.
Men på bussen är det dags att kliva av. Kvar på sätet ligger en hopvikt gratistidning, imorgon är det en ny upplaga, med nya utdrag ur verkligheten. Och på redaktionen sitter journalisten och knappar på sitt tangentbord tills fingrarna svider. Vem hinner fundera över sammanhang när artikeln om senaste modet måste vara färdig om åtta minuter?
det är ett stort problem att människor läser så lite, de som är barn idag läser rekordlite böcker tex. det gör att nästa generation kommer att ha svårt att läsa längre texter. men jag tror att det kommer en motreaktion. det måste göra det.
agnetha: det får vi hoppas, att det kommer en motreaktion…