Stora lådor. Små lådor.
Flyttkartonger. Skokartonger.
Jag packar ner mitt hem i lådor igen.
Det gångna året, när jag på allvar har börjat min väg mot att bli journalist, har gått fort. När jag säger det till C brukar hon invända att det inte alls har gått snabbt, det har varit fullt av perioder av längtan och avstånd och saknad. Det har varit outhärdligt att vara så långt ifrån varandra. Och jag håller med. Så har det varit. När man är del i ett distansförhållande får man inte bara dansa på de blommande rosorna.
Böcker, cd-skivor, pärmar.
Jackor, skor, strumpor.
Allt åker ner i kartonger.
Jag kan knappt räkna hur många gånger jag har packat upp och ner de senaste åren. Från hembyn till en tillfällig lägenhet, till en annan lägenhet delad med N, till studentrum i Umeå, till en annan lägenhet och sedan till Stockholm. Den här gången ska jag inte flytta men internatrummet blir vandrarhem på sommaren. Så jag måste packa ner. Skillnaden är bara att jag kommer packa upp på samma plats igen.
Ju mer man flyttar, desto mer vilsen blir man. Den som bor hela sitt liv på en och samma ort vet var hemma är. Jag vet inte var hemma är, jag har bott lite överallt. Men nästa gång jag flyttar, då vill jag att det ska bli till ett hem som kommer vara hemma länge. Gärna i närheten av C och rosorna som man kan dansa på.
Kerstin Ekman får äran att avsluta:
Nu finns det väl för övrigt snart bara rotlösa människor,
som inte vet var de ska begravas.
Vi blir alla nomader.
Du skriver fenomenalt! jag blir knäsvag!
lolo: tack vännen :)
Hoppas att det t.o.m kanske kan bli tillsammans med och inte bara i närheten av C. Önskar dej välkommen ” hem” i alla fall.
Kram till den vilsne från oss här hemma
mamma: ja, klart att det är ännu bättre om det blir precis där C är :) tack för välkomnandet!